VRÅK vrå4k, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. vråk, svank på hus, vallbildning på trävirke; trol. ombildning av RÅK, sbst.4]
i fråga om sjöis: råk (se RÅK, sbst.4 1) l. rämna l. ränna med öppet vatten; äv. om formation som då ismassor trycks mot varandra bildas dels under vattenytan, dels på isen i form av en vall; ngn gg äv. om jökelspricka; jfr BRÅK, sbst.2 Horn Beskr. 29 (c. 1657). Där store siöar äro .. märke (socknarna) de ställen ut, där store wakar och wråkar äro, och lede wäg där förbi, eller bygge bro öfwer. PH 2: 1138 (1734). En öpning med klart vatten uti, som kallas Vak. Vråk däremot, är et helt annat phenomen. Sjelfva Isfältet slår sig då .. up med en hög rygg af isstycken, hvilka på olika sätt äro brutna och upstaplade emot hvarandra. VetAH 1784, s. 20. Björkman (1889; om jökelspricka). Sundén (1892; om nedpressad is). De båda släkterna nalkas hvarandra med räckta händer; men nu dånar det i isen, och en vråk uppstår midt öfver, som skiljer de båda partierna. Strindberg Kronbr. 102 (1902). Även vana isåkare har respekt för vråkar .. Isen vidgar sig och bryts upp som ett upp-och-nedvänt V. SvD 18/1 1997, 1: 9.
SAOB
