publicerad: 2019
VRÄNGA vräŋ3a2, v.2 -er, -de, -t, -d (pr. sg. pass. -es Bælter JesuH 6: 309 (1760) osv.; -s Nicander KonStyr. 10 (1760) osv. — sup. vrängt FörsprVish. Bbb 3 a (Bib. 1541) osv.; wrångitt TbLödöse 83 (1588)); förr äv. (i bet. 3) VRÄNGAS, v. dep., anträffat bl. i pr. pl. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Verelius 150 (1681)), -ERI (numera bl. tillf., Schück VLittH 1: 551 (1900: ordvrängeri) osv.), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(vräng- (w-, -e-) c. 1540 osv. vränk- 1629 (: wränkt, p. pf. n.). -a (-e) 1560 (: vrenges, inf. pass.) osv. -as 1631 (: wrengias, 3 pers. pl. pr.). -ia (-ie, -ja) c. 1540–1725 (: wrengjande, vbalsbst.))
Etymologi
[fsv. vrängia; motsv. d. vrænge, nor. bm. vrenge, fvn. rengja, nor. nn. rengje, vrengje; avledn. av VRÅNG, adj., l. kausativ till det starka verb som föreligger i RINGA, v.4]
1) motsv. VRÅNG, adj. 1: böja l. vrida l. kröka l. tvinga (ngt) till annan form l. annat läge än den (det) ursprungliga; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: svängd l. vriden; äv. dels liktydigt med: förvrida (se d. o. 2; se särsk. b) l. snedvrida (ngt) (äv. i pass. övergående i dep.), dels i sådana uttr. som vränga ngt rätt, böja osv. ngt tillbaka till ursprunglig form l. ursprungligt läge. (Sv.) Wrengia .. (t.) Biegen. Verkehren. Schroderus Dict. 258 (c. 1635). Ett försök att vränga till rätta en lifmoder, som legat utanför blygden öfver 36 timmar. Hygiea 1842, s. 44. Det hela är omgifvet af ett smideverk med vrängda kolonner, löf o. d. i bjärta färger. VästmFmÅ 7: 122 (1874). De måste beständigt hojta och hvissla, skjuta på och vränga drögarna rätt på skenorna. Steffen BrittStröft. 84 (1895). Har jorden nånsin gömt en rot, så sned, / så lustigt vrängd? Hallström Sagodr. 137 (1910). Rundjärnen bändes och vrängdes i vana svängar. Suneson GGrund 100 (1926). En snäckas vrängda kaviteter. Gyllensten Pal. 124 (1970). — jfr MODER-VRÄNGNING. — särsk.
a) med avs. på människokropp: vrida l. sno åt olika håll (för att komma loss l. bli fri från ngt l. ngn); äv. dels med refl. obj., dels med obj. ersatt av prep.-förb., i uttr. vränga på sig; äv. mer l. mindre bildl. Serenius O 4 b (1734). Nå det var en besatt förtret, / At den där Karlen sig ur mina händer vrängde! Lannerstierna Äfv. 38 (1790). Jag skall skrika så mycke jag orkar, vränga kroppen i alla möjliga positioner, och prata så mycke persilja jag hittar på. Altén Com. 10 (1798). Han fick sluta nu! Hon vrängde och vred på sig, så att han måste släppa sitt tag. Krusenstjerna Pahlen 5: 215 (1933). Han vrängde sig lite från bordet, kratsade bort något ur en tand och korkade sen upp litern. Rosendahl Lojäg. 45 (1956). — särsk. (förr) i uttr. vränga katt l. kattskinn, om leken kränga katt (se KRÄNGA, v.1 2 slutet). 3Saml. 5: 190 (1924). Leken, som är allmän över hela landet, har många namn: Vränga kattskinn .. Leka Katt .. Kränga hare (osv.). Tillhagen o. Dencker SvFolklek. 1: 112 (1949).
b) med avs. på kroppsdel: förvrida; med avs. på ögon äv.: slänga l. kasta med; äv. med obj. ersatt av prep.-förb. (Han) hafwer warit .. vthi sin gång stolt och höghfärdigh, wrängiandes ögonen hijt och dijt. Schroderus JMCr. 270 (1620). Ett förtretligit fall .. då, iag wrängde den högra handleden så illa, att iag (osv.). Bark Bref 2: 116 (1706). (Kattorna) jamade och vrängde med ögonen. Lönnberg FnordSag. 1: 81 (1870). Unge hjälten Joukahainen vrängde munnen vild av vrede. Collinder Kalev. 35 (1948). Bob gjorde honnör och försökte vränga sitt skräckslagna ansikte till ett leende. Delblanc Nattresa 137 (1967).
2) motsv. VRÅNG, adj. 1 slutet, med avs. på sak: vända så att avigsidan kommer utåt l. undersidan uppåt; särsk. med avs. på klädesplagg; äv. dels i sådana (äv. bildl. använda) uttr. som vränga ngt ut och in l. upp och ner, dels i sådana uttr. som vränga ngt över huvudet, dra ngt (avigvänt) över huvudet; äv. dels med refl. obj., dels med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av prep. på. I wrängen ut in på en sak, så at det skulle tyckas I hade rätt. Ehrenström Öfverd. 10 (1739). Vrängda paraplyer, hufvudbonader, som lekte ballong, folk stretande i motvind. SD(L) 1896, nr 468, s. 8. Om kläderna vränga sig, då man skall ta dem på sig, får man förtret. Landsm. VIII. 3: 9 (1898). Kvinnfolken (låg) på knä nere vid ån och vrängde och sköljde tarmar. Suneson GGrund 78 (1926). Han tog av sig sin tröja och vrängde den ut och in. Moberg Rid 55 (1941). Han vrängde skidtröjan över huvudet. Hertzman-Ericson Hand 62 (1962). Rötterna vränger upp och ner på plattor och gångar. GbgP 7/6 1992, s. 21.
3) (†) motsv. VRÅNG, adj. 3: vara l. (i tal) visa sig vrång l. vresig l. stursk l. uppstudsig (jfr VRÅNGAS); äv. dels tr., ss. anföringsverb: yttra (ngt) på ett vrångt sätt, dels ss. dep. Spotzke och genswarighe, som medh gläntz vptagha Föräldrarnas taal, wrengias emot them, och slengia vthur henderna hwad the halla vppå. Paulinus Gothus ThesCat. 60 (1631). Då ginge Matmodren ock wrängde hela weckan. NVedboDomb. Höstt. 1740, § 113. ”Är det någon ko, som skall kalfva då?” .. ”Ja, jag väntar den stora hjelmiga.” ”Den hjelmiga, ja!” vrängde käringen efter honom. Benedictsson Folkl. 87 (1887). Wieselgren Hvirfl. 1: 104 (1891).
4) i bildl. anv. av 1 (o. 2) (jfr 1 a, 2), särsk.: förändra l. omskapa l. förskjuta ((form l. innehåll hos) ngt abstrakt) så att det från att ha varit gott l. sant l. rätt l. riktigt l. äkta övergår i sin motsats, förvrida l. vanställa l. snedvrida; särsk. dels i mer l. mindre pleonastisk förb. med vrida, dels i förb. med av prep. till inledd bestämning angivande resultatet av förändringen osv., dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. The weldighe tala effter sin eghen wilia, til at göra skadha, och wrengiat hwart the wilia. Mika 7: 3 (Bib. 1541). På thet orolige Menniskior, som altingh, ehuru wäl thet och meent är, wrijdhe och wrengie till thet wärsta, och icke måghe fatta Orsak eller tillfälle att komma något obestånd i framtijdhen tillwägha. Stiernman Riksd. 649 (1611). I vrängen maye-tid uti en faslig höst. Broms Vitt. 373 (1708). Sanning vränges ibland, när mutor kommit imellan. Nicander GSann. 5 (1766). En vrängd uppfattning af universitetets dåvarande jurisdiktion. Annerstedt Rudbeck Bref LXXX (1899). Må man ej med vrängande af den historiska verkligheten tala om de engelska industriarbetarnes försteg framför t. ex. de svenska. Hedin Tal 1: 284 (1902). Han demonstrerar på flera ställen hur Nordenskjöld vrängde det swedenborgska tankestoffet för att foga det till den alkemiska passformen. Lychnos 1996, s. 194. — jfr BORT-, FÖR-VRÄNGA. — särsk.
a) uttyda l. tolka l. återge l. framställa (annans yttrande l. ordval l. uttryck o. d.) på felaktigt l. falskt l. skevt sätt, förvränga l. vantolka l. misstyda; med avs. på ord äv.: lägga en oväntad l. mångtydig l. spetsfundig innebörd i, äv. med obj. ersatt av prep.-förb., i uttr. vränga på ord(en). At the mong stycker ther vthi (dvs. i Vishetens bok) intet förståndet, vthan fast offta wrengt. FörsprVish. BBb 3 a (Bib. 1541). Christi ord hadhe icke så fallet sigh, som the wrengde them. LPetri ChrPina V 5 a (1572). (Han) bad ”att illvilligt vrängda uttryck och oskyldigt sällskapsglam icke måtte tydas till brott.” Kolmodin TacAnn. 1: 395 (1833). Herr Trygger är .. behändig i att rida och vränga på ord. Thyselius VHerr1Kam. 106 (1908). Folk tyckte om att vränga ord och hålla tal. Alla deras företag vilade på en grund av munväder. Gyllensten SokrDöd 114 (1960). — jfr ORD-VRÄNGERI o. ORD-VRÄNGNING. — särsk. (†) med avs. på yttre form (ss. stavning l. uttal) hos ord: förvränga (se d. o. 2 a); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare. Althenstund .. Josephus vthi .. sijn book tilbörligen straffar the Greker, i thet the .. hafwa förfalskat, wrijdit och wrängt så månge främmande tungomåls ord, effter sitt eghet tungolagh. Schroderus JMCr. 29 (1620). At wrida och wränga Latinen efter moder målets art och egenskap. Skolordn. 1724, s. 19. Börjel är en vrängning af det svenska namnet Birger. Johansson Noraskog 3: 238 (1886). — jfr SPRÅK-VRÄNGNING.
b) med avs. på lag l. rätt: tolka l. uttyda felaktigt l. orätt l. partiskt, vantolka; äv. med avs. på rättssak: otillbörligt påverka l. anpassa l. lämpa. Thet ware nu sagdt om them som Laghen wrengia effter sakörar. OPetri 4: 303 (c. 1540). Om någon beträdes hafwa upsåteligen af hat, wänskap eller begiärelse til mutor, wrängt Rätten .. en sådan bör .. med förlust af Lif, Ähra eller Ämbete .. umgiälla sin ondsko ock wanart. PH 1: 18 (1719). Helige Gud! bewara .. (domarnas) hjertan rena, att de .. icke af mannamån .. må förledas att wränga den oskyldiges och förtrycktes sak! SPF 1839, s. 252. Att vränga lagen för att man inte ”gillar” den är ett brott mot grundprinciperna för ett demokratiskt rättssamhälle. SvD 18/8 2009, s. 5. — jfr LAG-VRÄNGERI o. LAG-VRÄNGNING.
c) (†) felaktigt l. utan grund låta (ngt) tillkomma ngn annan; särsk. med avs. på förseelse l. försyndelse l. skuld o. d., särsk. i sådana uttr. som vränga skulden på ngn. Tå the .. förspilla saken, så wilia the tå wrängia hela skullen på sine Procuratorer och Advocater, och sielffue til Saken icke wara wållande. Schroderus Waldt 57 (1616). Han söker sitt förseande, vränga och vända in på mig. VDAkt. 1694, nr 1006.
Särsk. förb.: VRÄNGA AV SIG10 4 0. till 1, 2, med avs. på klädesplagg: (med besvär) dra l. ta av sig (ofta så att avigsidan kommer utåt). Carlsson vrängde av sig sin dyvåta rock. Engström Hemsp. 257 (1921). —
VRÄNGA TILL10 4. särsk. till 4: förvränga l. oriktigt framställa (ngt); äv.: dra till l. komma upp med (ngt). Landsm. 1: 466 (1880). Hon försökte inte ens vränga till ett svar, stod bara och gapade. Heerberger Dag 45 (1939). Hon kunde vränga till saker så att han skrattade. Edelfeldt Rit 32 (1991).
Ssg (till 4; †): VRÄNG-BILD. vrångbild. Den egenskap hos föremålen, att de alltjemt, till och med såsom förbytta till de gröfsta vrängbilder af vishet och sällhet, genomglänsas af en uppehållande lifsprincip. 2SAH 25: 209 (1852). Cannelin (1939).
Avledn. (till 4): VRÄNGARE, m.//ig. person som vränger ngt (i sht lag l. lära l. ord o. d.); numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Sådane äre mera Rättens förstörare och wrängiare, än Laghkloke til nämpnande och achtande. Forsius Fosz 390 (1621). En willo-Ande, en Guds ords wrängare eller förwändare. Murbeck CatArb. 2: 191 (c. 1750). jfr lag-, ord-, rätts-, sak-, skrift-vrängare m. fl.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content