VRÖVEL vröv4el l. vrø4vel, äv. VRÖVL vröv4l, n.; best. vrövlet.
Ordformer
(vrövel 1865 osv. vrövl 1857 osv.)
Etymologi
[av d. vrøvl, ngt hoptrasslat, struntprat, till vrøvle (se VRÖVLA)]
(vard.) tomt l. dumt prat, struntprat, nonsens; äv. allmännare: strunt l. skräp o. d. (Brevet) innehåller .. blott snack och vrövl och undflykter. Sturzen-Becker 1: 259(1857). För att slippa onödigt vrövel kunde man lagfästa att ingen i kommunalstämman finge yttra mer än högst tretti ord. Fröding Eftersk. 2: 41(1894, 1910). Till och med de mest avtrubbade måste vid detta laget inse, att pratet om ryssarnas besegrande är rena vrövlet. GHT 1944, nr 172, s. 9. På 1960- och 70-talen härskade åsikten att allt gammalt var vrövel. SvD 9/4 2006, s. 8.— jfr RIKSDAGS-VRÖVEL.
SAOB
