SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2019  
VÅDA 3da2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (BtÅboH I. 10: 203 (1693: eldzwådor) osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. våde) Lantingshausen Young 1: 117 (1787)); förr äv. VÅDE, r. l. m.; pl. -ar (Schroderus Os. 2: 232 (1635: Eldzwådar), Arnell Stadsl. 453 (1730: Elds-wådar)); -er (se ovan).
Ordformer
(våd- (u-, w-, -o-, -åå-, -dh-) c. 1540 osv. waad- 1526 (: liiffzwaade)1638 (: waadebot). wad- 15241534. -a, nom. 1616 osv. -a, oblik form 1524 osv. -e, nom. 15481807. -e, oblik form 1526 (: liiffzwaade)1881 (i rim))
Etymologi
[fsv. vaþe, m.; motsv. fd. wathæ (d. våde), fvn. váði (nor. nn. våde), avledn. av det sbst. som föreligger i fvn. , skada, olycka (nor. nn. , äv.: rädsla, ängslan), till ett adj. motsv. feng. woh, böjd, dålig; jfr got. unwahs, oklanderlig; den numera allenarådande formen med -a, urspr. en oblik kasusform, konkurrerade ut nom. -e under nysv. tid]
skada l. olycka l. svårighet; särsk. (o. utom i slutet numera bl., i sht jur.) i fråga om skada förorsakad utan uppsåt l. gm olyckshändelse (jfr KASUS I 2); särsk. dels i fråga om brand (jfr ELDSVÅDA 2), dels i uttr. av (äv. med) våda, av misstag, utan avsikt; äv. med inbegrepp av l. särskild tanke på hot om l. risk för att en skada l. olycka osv. ska inträffa (se slutet); förr äv. i sådana uttr. som komma l. vara (stadd) i våda, betecknande att ngn bringas resp. befinner sig i besvärligt tillstånd l. svår l. skadlig situation o. d. Saa rikit oc wij alle ey koma i for mykit fortall eller wada. G1R 1: 263 (1524). Iagh är nu stadher i våde, / alt bådhe till lif ock siäll. Visb. 1: 106 (c. 1640). Nu dräpes hafwande qwinna med wåda; tå ökes wådabot med tijo daler. MB 29: 5 (Lag 1734). (Handskrifterna) böra förvaras uti en lätt flyttbar järnbeslagen kista, så att, på all händelse af eld eller annan våda, de kunna både snart och säkert bärgas. MoB 2: 207 (1800). Gif, o Jesu! mig din nåde, / Fräls mig från en ewig wåde. Ps. 1819, 109: 8. Av vad sålunda upptagits får anses framgå, att olyckan skett mera av våda än av vållande. 1NJA 1950, s. 443. Tingsrätten ogillar åtalet för mordförsök och tror på 24-åringens förklaring att skottet avlossades av våda. AB 25/1 2003, s. 19. — jfr BAK-, ELDS-, OLYCKS-VÅDA. — särsk. i fråga om hotande l. överhängande skada l. olycka osv., övergående i bet.: fara, risk; särsk. i uttr. vådan av ngt, faran med ngt; förr särsk. i uttr. sätta ngt i våda, äventyra l. riskera ngt; jfr VÅDLIGHET. Att thu och uthi alla motto seer tigh väll före medh vacht och elliest medh godh tillsynn .. både för äld och annan våde, som sigh tilldraga kunne. G1R 23: 200 (1552). (Hon) Satte .. igenom öfwerflödigt fastande och andre stränge Öffningar sin Krops Hälsa i Wåda. Schroderus Os. 1: 534 (1635). At åtskillige hemligare omständigheter .. sammanstött, hvilkas upgifvande ej kunnat skie utan våda för riket och för underhandlingens framgång. 2RARP 14: 106 (1743). Sjelf var Armfelt ej blind för vådorna af sin ställning och sitt fria språk. Tegnér Armfelt 3: 368 (1887). Vådan av att skilja mor från barn i fågelvärlden. GbgP 13/10 1995, s. 12. — jfr ELDS-, LIVS-, RÄTTS-, SAMHÄLLS-, SJÄLA-, SJÖ-, SMITT-VÅDA.
Ssgr: A: VÅD-BOT, se B. —
-ELD. (våd- 1527 osv. våda- 1555 osv. våde- 15501647) [fsv. vaþa elder] om (okontrollerad, härjande) brand uppkommen gm misstag l. olyckshändelse; äv. med tanken riktad på den skada l. förstörelse som den orsakar; äv. mer l. mindre bildl.; jfr eldsvåda 2, våda-brand. Borgarne j norköpungh som skadhan finge vthåff vådellen. G1R 4: 322 (1527). Engelholm .. är nu mäst afbränd af vådeld, så att icke fjerde parten behållen är. HSH 6: 105 (1658). Hjertats grannar, bittra qvalens skara, / Tända fruktans vådeld. Alexanderson Sept. 19 (1868). Påfallande är den betydliga tillväxten af vådaeld, isynnerhet i boningsrum, uppkommen genom oförsigtig behandling af strykstickor. TT 1876, s. 93. För den fyrlängade skånska gården var vådelden en fruktad fiende. Kulturen 1962, s. 15.
Ssgr: vådelds-brand. (numera bl. tillf.) jfr brand, sbst.1 I 1. Tildömdes migh för wåde Eldzbrån, 100 rdr. Rääf Ydre 3: 396 (i handl. fr. 1594).
-kol. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om kol från vådeld (som antogs ha undergörande egenskaper o. användes ss. ingrediens i läkemedel). Rääf Ydre 1: 118 (1856). (Hudutslaget) botas med en salva, gjord av vådeldskol ock kvinnomjölk. Landsm. VIII. 3: 421 (c. 1900).
-märke. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om brännskada påminnande födelsemärke (som enl. ä. föreställningar antogs bero på moderns exponering för eld under graviditeten). Barnet hade wådeldzmärke. NVedboDomb. Sommart. 1699. Får en (havande) kvinna se en vådeld, ska hon först ta på ett dött föremål innan hon får ta på sig själv. Gör hon ej det får barnet ett vådeldsmärke på det ställe där modern tog sig. FoF 1914, s. 151.
-SKOTT, -SKYTT, se B.
B: VÅDA-BOT. (våd- 1738. våda- c. 1540 osv. våde- 15441784) [fsv. vaþa bot] (förr) bot som erlades för brott som begåtts oavsiktligt; särsk. i fråga om vådadråp. OPetri 4: 301 (c. 1540). Brinner .. (vid svedjande) byaskog, böte fem daler wådabot för hwarthera, ägarens ensak, och ther til för hwar ek och bok sexton öre. BB 15: 2 (Lag 1734). Den minsta grad af dödsvållande benämnes dråp med våda och bestraffas med vådabot. Palmén JurHb. 198 (1859).
-BRAND. (våda- 1898 osv. våde- 1703) [fsv. vaþa brander] (numera bl. tillf.) vådeld. Inan wådebranden öf(w)ergick Hospitalet. VDAkt. 1703, nr 167.
-DRÅP. (våda- 1575 osv. våde- 16351784. våds- 1912, 1939) [fsv. vaþa drap] (förr) om ouppsåtligt vållande till annan människas död. KOF 1: 341 (1575). Äre twenne uti wåda dråp lika deelachtige, så fälles hwarthera til full wåda both. Abrahamsson 771 (1726). Hwad fristäderne hos Judarne angår, woro de ingalunda för mördare och dråpare med wilja, utan för casuelle och wåda-dråp. AdP 1786, s. 153.
-DRÅPARE. (våda- 1725 osv. våde- 1720) [jfr -dråp] (förr) om person som begått vådadråp. Sahlstedt Hoffart. 165 (1720). Har Målsäganden förlikts; Så fälles Wåda Dråparen ey til .. böter, utan til förlikningens fullgiörande, sedan han föruth wåda eeden gångit. Abrahamsson 771 (1726).
-DÖD. (våda- 1741 osv. våde- 1695) (numera bl. tillf.) om död som inträffat gm olyckshändelse. Ps. 1695, 376: 11. Han dog .. alltför tidigt en tragisk vådadöd, genom drunkning. Linder Tid. 301 (1924).
-ED. (våda- 1590 osv. våde- 15711574) [fsv. vaþa eþer] (förr) om ed som avlades av en person inför domstol för att intyga att brott som denna anklagades för inte begåtts med uppsåt; förr särsk. i förb. med verben l. göra (jfr ed, sbst.1 1 c). 2SthmTb. 4: 139 (1571: gå). (På grund av mannens död) moste for nemde Erich Larsson göra våde edh, och böta vådaboott effter som i drapmalen for mäles i thet 5 capitell. UpplDomb. 5: 64 (1574). Om wåda ed, när eld lös kommen är, stadgas i 24 Cap. Nehrman PrCiv. 296 (1751).
-ELD, se A. —
(slutet) -FÄRD. (†) farofylld l. riskabel färd. BtÅboH I. 6: 4 (1633). För allt för möjlig skada å körredskapen under forna dagars resor, som städse voro vådafärder, underlät man aldrig, att, utom knifven, ha med sig syl, becktråd, spik och snöre. LoF 1873, s. 42. Lundell (1893).
-GÄRNING. (våda- 1712 osv. våde- 1571) [fsv. vaþa gärning] (förr) om brottslig handling utförd utan uppsåt l. av misstag; jfr gärning 1 g o. -verk. Efftter thett man thett för wåde gernig achte måste. 2SthmTb. 4: 150 (1571). Fast än sonen nekar, att det med willia skedt, så bekienner han det skedt med wåda; nu kan intet straff adpliceras till det förra, derföre måste det ske till det senare, som är wådagierningen. FörarbSvLag 3: 51 (1712).
-LÖS. (våda- 1822. våde- c. 16001678) [fsv. vaþa lös; jfr fvn. váðalaust, adv.] (†) utan skada; äv.: utan risk l. fara. Vådelöst och vtan myckin förlust. UrkFinlÖ I. 1: 53 (c. 1600). 2SAH 10: 269 (1822).
-SKJUTA. skjuta (ngn l. sig) av misstag; i sht i p. pf. DN 10/8 1882, s. 2. Den vådaskjutna flickan i Sundsvall .. lefver ännu. SD(L) 1902, nr 179, s. 5. Min far vådasköt sig till döds med ett hagelgevär. Delblanc Gunn. 26 (1978).
Avledn.: vådaskjutare, m.//ig. (tillf.) vådaskytt. KvällsP 22/10 1963, s. 25.
-SKOTT. (våd- 1831 osv. våda- 1860 osv.) skott (se skott, sbst.2 2) som avlossas av misstag. Swederus Jagt 40 (1831). Rikta .. alltid bössmynningen åt ett sådant håll att vare sig människa eller djur kan bli skadade, om ett vådaskott skulle gå av. JägUppslB 216 (1989).
-SKYTT. (våd- 1833. våda- 1922 osv.) skytt som avlossat vådaskott; jfr vådaskjutare. TJäg. 1833, s. 447. Fabrikör Gustav Törnqvist .. träffades i söndags av ett 70-tal hagel i ryggen från en jaktkamrats gevär .. Vådaskytten finner det hela oförklarligt. Han betraktar sig som en van skytt och har haft gevär i över 20 år. DN(A) 18/12 1963, s. 6.
-SPRÄNGNING. jfr spränga, v.1 I 7, o. -skott. KrigVAH 1866, s. 129. Vid övning i handgranatkastning vid Berga örlogsskolor på tisdagsförmiddagen inträffade en vådasprängning. SvD(A) 22/2 1961, s. 17.
-VERK. (våda- 1696 osv. våde- 1667) [fsv. vaþa värk] (förr) vådagärning; jfr verk, sbst.1 1 (a). UUKonsP 8: 97 (1667). Lagarna skilja klart mellan viljaverk och vådaverk, vilka båda föranleda straff, men av vilka vådaverken bestraffas mildare. SvFolket 2: 262 (1938).
C (†): VÅDE-BOT, -BRAND, -DRÅP, -DRÅPARE, -DÖD, -ED, se B. —
-ELD, se A. —
-GÄRNING, -LÖS, -VERK, se B.
D (†): VÅDS-DRÅP, se B.
Avledn.: VÅDESAM, se vådsam.
VÅDLIG, se d. o.
VÅDSAM, äv. VÅDESAM l. VÅDOSAM, adj. (våd- 16851840. våde- c. 16551736. vådo- 1713) [fsv. vadhesamber, svår, besvärlig; jfr fvn. váðasamligr, skadlig, farlig] (†) = vådlig. KOF II. 2: 59 (c. 1655). Denne swåra och wådsam(m)a Sysslomanna tiensten. VDAkt. 1734, nr 2. Detta (har) skiedt af en wådesam händelse, och at dess hustru icke med willja det förordsakat. VRP 25/11 1736. Våra förnämsta hafs-vikar (är) så trånga, samt upfyltte med grund och klippor, at segel-farten ej annat kan, än vara vådsam och äfventyrlig. Högström SvarVetA 10 (1766). Almqvist SvSpr. 336 (1840). — jfr själe-vådsam.
Spoiler title
Spoiler content