[fsv. väkt, vakt, vaksamhet; motsv. fd. wegt, wect (d. vægt); vbalsbst. till VAKA, v.1 — Jfr VÄKTA, VÄKTERI]
vakt (se d. o. 2) l. vaktpass; äv. i allmännare anv., om tidsperiod, särsk. (o. numera bl., arkaiserande l. skämts.) om tidig morgon(stund) (särsk. dels i uttr. arla väkten, dels i ssgrna MORGON-, OTTE-VÄKT); förr äv. ngn gg: vakttorn. J then fierde vecte(n)ne om natte(n), kom Jesus till th(e)m gångandes på haffuedh. Mat. 14: 25(NT 1526). Then ther forszumer sin veckt .. bliffuer straffat vtan alle nåder. G1R 9: 325(1534). (En gudfruktig människa) kan offta bätre een ting see, än siw wäctare som vppe på wäctenne sittia. Syr. 37: 14(öv. 1536). När wij wår’ Strålars Eld i hafwetz böllia släkt, / Så stå dåk Stiärnor rundt kring Himlen på sin wäkt. LejonkDr. 128(1688). Mellan lidandets väkter diktade .. (skalden) sina bästa sånger. Schück o. Warburg LittH 1: 433(1896). (Den kalla) luften skär mot haka och skäggstubb när jag i arla väkten går ner till brevlådan för att hämta min morgontidning. Expressen 23/9 2012, s. 12.— jfr NATT-, SKOGS-VÄKT.
SAOB
