publicerad: 2019
VÄMJAS väm3jas2, ngn gg äv. vä3m-, v. dep. vämjes l. vämjs, vämjdes, vämjts, äv. (numera mindre br.) väms, vämdes, vämts; äv. (numera mindre br.) VÄMJA, v. vämjer, vämjde, vämjt, förr äv. -ar, -ade, -at. (pr. (sg.) akt. -ar Syr. 13: 20 (öv. 1536), Kellgren (SVS) 6: 148 (1786); vämjer BOlavi 53 b (1578) osv. — pr. (sg.) dep. vämjes UppsDP 21/1 1596 osv.; vämjs Hallström Sagodr. 59 (1910) osv.; väms Nordenflycht (SVS) 1: 296 (1744). — ipf. akt. -ade Psalt. 107: 18 (öv. 1536), Tessin Bref 1: 38 (1751); vämde Östergren (1969); vämjde Ekelund Brev 2: 217 (1912) osv. — ipf. dep. -ades Schroderus Os. III. 1: 2 (1635), Fryxell Ber. 15: 25 (1848); vämdes Nordenflycht QT 1745, s. 21, SAOL (1986); vämjdes HSH 9: 125 (c. 1800) osv. — sup. akt. -at 3Mos. 26: 44 (Bib. 1541), Kellgren (SVS) 4: 339 (1783); vämjt SvD(A) 15/9 1912, s. 12, osv. — sup. dep. vämjts Linder Regl. 53 (1882) osv.; vämts Sahlstedt (1773), Auerbach (1916)) vbalsbst. -AN (†, Sylvius Curtius 103 (1682: then vämjan, möjl. sg. best. av vämja, sbst.), Schröder Lev. 32 (1729), 1PrästP 8: 549 (1734)), -ANDE (†, BOlavi 99 a (1578), Juslenius 168 (1745)), -ELSE (se avledn.).
Ordformer
(vemj- (w-, -i-, -y-) 1536–1730. väm- i avledn. 1759 (: vämigt)–1817 (: vämeligt). vämj- (w-, -mm-, -i-, -y-) 1528 osv. vämm- i avledn. 1906 (: vämmeliga). wähmi- 1674. -a 1528–1969. -as 1596 osv.)
Etymologi
[fsv. væmia, væmias; motsv. fd. wæmiæ (ä. d. væmme, d. væmmes, nor. bm. vemmes), nor. nn. vemjast, vemmast; sannol. till ett sbst. vars stam föreligger i fsv. vami, vämjelse; i avljudsförh. till fvn. váma, kväljning, vámr, vämjelig person, nor. nn. våm, n., matthet, nyisl. væma, vämjas; till den rot som äv. föreligger i lat. vomere, lit. vémti, sanskr. vamitum, alla: spy. — Jfr EMETISK, VOMERA]
1) ss. dep.: känna (med kväljningar l. illamående o. d. förenad l. annorledes starkt upplevd) reaktion av avsky l. motvilja l. olust (inför ngt, äv. ngn (se särsk. c)); äcklas; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. vid (äv. av (se särsk. d) l. över (se särsk. e), ngn gg äv. för (se särsk. d) l. åt, förr äv. annan prep., särsk. (e)mot), o. med styrt led angivande den l. det man känner sådan reaktion inför (äv. med sådant led bestående av inf.-förb. utan föregående prep. (se särsk. a, b)); i sht förr äv. i liktydig refl. anv. (se e); förr äv. dels i liktydig icke deponentiell anv. (se a), dels opers. (se b). Blotta tanken på öl fick honom att vämjas. The Priscillianister wämjades widh Kött, såsom widh en oreen Spijs. Schroderus Os. 1: 494 (1635). Effter hon wemjes emot all ting, kan hon inga Medicamenter och Läkedom bruka. Hoorn Jordg. 1: 71 (1697). Wiljandes ibland wämjas, kasta up och swimma bort, när man thet minst hade förmodat. Lindestolpe Skörb. 8 (1721). Men stundom de (stridande) vämdes vid blodet, / som lefradt på rustningen satt. Fröding Eftersk. 1: 77 (1886, 1910). Hon kände smaken .. och vämjdes åt den. Hallström Händ. 68 (1927). Mina mockastövlar förstördes för all framtid (när jag spydde), folk vämjdes och stönade och svor. GbgP 27/4 2004, s. 56. — särsk.
a) (†) i icke deponentiell anv.; jfr b, c. Vrsaken, ath någor skulle wämia eller gruffua sich dricka aff calken, ther en annar for honom affdruckit hadhe. OPetri 1: 405 (1528). Rapa, wemia, och vpkasta åtskilieliga. BOlavi 52 a (1578). Troo i fuller, huru swårt thet them faller at wara theras Trälar, äfwen för hwilke the wämja at wara Regenter och Konungar? Sylvius Curtius 348 (1682). De wämjade åt stadig spis. Tessin Bref 1: 38 (1751). Dessa flödande kärleks epistlar, där man antingen gäspar vid ett kallt galanterie, eller vämjar vid débauchen. Kellgren (SVS) 6: 148 (1786). — särsk. i p. pr.; särsk. om mage. Så wijdt i blindheetenne framfarom, thet wij wendom skuldena til wårt syndastraff in vppå Religionen, .. wäminande (sannol. fel för wämiande) wid sälennes sunda spijs. PJGothus UndLära M 1 a (1592). Är nog bekant, att bränwinets missbruk .. giör .. en wid mat wämjande maga. Hof Underr. 179 (1766).
b) (†) opers., med indirekt personobj.; äv. i anv. som motsvarar a. Emedan i der medh drifuen Begabberi, at Sathan skall bunden warda, och edher wämiar wedh Christi Rijke. Kempe Krigzpersp. 140 (1664). Mig vämjes att flyga till dalen ner, / När solen deroppe jag ser. Böttiger 1: 78 (1856).
c) i fråga om reaktion gentemot person; förr äv. i anv. som motsvarar a. Så wemiar ock then rijke widh then fattiga. Syr. 13: 20 (öv. 1536). Een san Christen wemier wedh sig sielfuan, och han kan sig sielf aldrig nogsamt förnedra och förkasta. Kempe Krigzpersp. 208 (1664). Han började vämjas vid henne, men likafullt, – hon sysselsatte hans tankar. Strindberg Giftas 2: 53 (1886).
d) i fråga om reaktion inför abstrakt förhållande utan inslag av ngt fysiskt som kan bidra till vämjelsen; jfr e. The allena äre Wållande at thet herlige studium Iuris bliffuer vthaff mongom förhatat och förolempat. The allena förorsaka, at nästan alle ther widh wämjas. Schroderus Waldt 60 (1616). Thet röijer såwel hans egna och orediga concepter om wår läroart och wämjan för al god ordning. 1PrästP 8: 549 (1734). Oss emellan sagdt, bästa Brinkman, vämjes jag af allt det osmakliga ändamålslösa snack, som utväxlas våra talare emellan. MvSchwerin hos Wrangel MvSchwerin 240 (1829). (Jag) vämjdes ofta vid min oförmåga. Silfverstolpe Heml. 58 (1940).
e) (numera föga br.) refl. Björkman (1889). Så satt jag en stund i biblioteket och vämjde mig öfver Ord och Bild i långa banor. Ekelund Brev 2: 217 (1912).
2) (numera mindre br.) i icke deponentiell anv.: få (ngn) att vämjas (i bet. 1); särsk. i p. pr., ungefär liktydigt med: vämjelig. At tu eij ther widh migh til förderf må wämja. Runius (SVS) 2: 202 (1706). Et wämjande och onyttigt pulver. Posten 1769, s. 661. Det vämjer mig att tänka på alla de pölar, som ligga i penningemannens väg genom lifvet. AFSoldan hos Aho Soldan 242 (1852). Jag vill inte vämja läsaren med ett alltför realistiskt återgifvande af hvad jag hört i den här vägen. VL 1907, nr 79 B, s. 2. (Parfymen) vämjde henne på samma gång som den rusade. Bergquist Sag. 156 (1925). Östergren (1969).
Ssg (till 1): VÄMJE-FULL. [möjl. delvis till vämja, sbst.] (numera mindre br.) vämjelig. Döda hundar, höns, råttor och allehanda ohyra, som den starka värman sätter uti en vämjefull rörelse. Agrell Maroco 1: 44 (1789, 1796). Denna vämjefulla jakt efter karriär. DN(A) 23/12 1930, s. 24. SvD 10/3 1978, s. 9.
Avledn. (till 1): VÄMJA, r. l. f. (numera bl. ngn gg) vämjelse; äv. (mer l. mindre skämts.) i konkret(are) anv., om ngt som kan inge vämjelse. Then diupa inrotade Kärleken til hustrun, gaff honom emot samma Horor omsider en starck wämja. Sylvius Curtius 567 (1682). Alt af Rikedom och granlåt (är) så Chargerat .. at tilställningen wäcker mer wämja än admiration. Palmstedt Res. 106 (c. 1780). Gaby Wigardt ska få plats för sina berömda vämjor, samlingen av de mest förfärliga souvenirer eller produkter som kollegor kunnat hitta åt henne världen över. SvD 19/5 1993, s. 10. —
VÄMJAKTIG, adj. (vämj- 1674 osv. vämje- 1764)
1) (†) som vämjs (vid ngt); jfr vämjesam 1. Församlingen torde wara wämjaktig wid Guds Ord. SvMerc. V. 3: 212 (1760). PåminnProföfv. B 7 a (1776).
2) (numera mindre br.) (mer l. mindre) vämjelig. Sylvius Mornay 381 (1674). Ofta äro både ingredienserna och kostnaderna desamma till smakligt och helsosamt, som till vämjaktigt och skadligt öl. AB 7/2 1856, s. 3. —
VÄMJELIG, adj. som får l. kan få en att vämjas, äcklig; avskyvärd, vidrig, motbjudande, vedervärdig; jfr vämjaktig 2, vämjesam 2, vämjig 2 o. vämje-full. Then som mykit haffuer aff mundhenom han gör sich wemyeligan. Syr. 20: 8 (öv. 1536). En annan motsats af det intressanta är det vämjeliga. Det kan antingen stöta sinnena – vara physiskt – eller moraliska känslan – vara moraliskt. Tegnér FilosEstetSkr. 245 (1808). Nyssnämnda promemoria var ett af de vämjeligaste alster, som utgått i skandalens tjenst. MinnSvNH 11: 55 (1872). Enär trankokningen sprider en ytterst vämjelig lukt, försiggår den vanligen ute på en holme. LbFolksk. 212 (1890). Busken jag låg under hade gula taggar och vämjeliga röda frukter. Pleijel Fungi 139 (1993).
Avledn.: vämjelighet, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara vämjelig; äv. i konkretare anv., om enskild förekomst av sådant förhållande. Jag tror ej, att man hos någon af alla tiders författare skall finna exempel af ett smicker drifvit närmare intill vämjelighet. Leopold 1: 274 (1800). Dessa gamla paltor, som luktade spyor och påminde om stormarnas vånda och sjösjukans vämjeligheter. Moberg Utvandr. 518 (1949). —
VÄMJELSE, r. l. f.
1) förhållandet l. tillståndet att vämjas; särsk. styrt av prep. med. Haffuer tu tå förkastat Juda, eller haffuer tijn siäl een wämielse til Zion? Jer. 14: 19 (Bib. 1541). Om någon hafwer wämielse til maat. Månsson Åderlåt. 23 (1642). På det de igenom sina resor till de södre orter måtte få vämjelse för deras egit climat och längta efter et blidare. Höpken 2: 108 (1747). Jag erfor något liknande vämjelse, när jag förestälde mig Otto komma hem med kläderna genompyrda af tobaksrök och punschångor. Idun 1888, s. 12. Hemkommen lade han spegeln på ett bord och betraktade den med vämjelse. Nilson MessTräb. 81 (1990). särsk.
a) i sådana uttr. som väcka (förr äv. göra) vämjelse; äv. i anv. som motsvarar c. Lindroth Bureus 109 (cit. fr. c. 1635). Man har uphängt Kistorne i höga träd, at låta kropparne uttorkas, och förwandlas, utan at lukten kunde göra wämjelse för de nedanföre gående. Posten 1769, s. 711. Oskickligast var att leda samtalet in på sådana ämnen som kunde väcka vämjelse och beröva medgästerna aptiten. Erkelius SåsomEld 144 (1989).
b) till 1 c, om vämjelse inför person. Effter hon fick til honom een Wämjelse. Schroderus Os. III. 2: 304 (1635). Denna patient har länge ingett honom en ofrånkomlig, både fysisk och andlig motvilja som under den växande ömheten för fru Gregorius stiger till vämjelse. 3SAH LXI. 2: 138 (1950).
c) till 1 d, om vämjelse inför rent abstrakt förhållande; jfr a. Theras siäl haffuer hafft een wämielse til mina stadhgar. 3Mos. 26: 43 (Bib. 1541). Partistriderna fylde honom med vämjelse. 2SAH 61: 51 (1884). Några talade om den slapphet, svaghet och vämjelse man kunde känna då man var ensam. Johannisson MelankRum 78 (2009).
d) (†) övergående i bet.: illamående l. kväljning o. d.; äv. i konkretare anv. Then som hafwer en skröppeligh magha, af mycken wämielser och hickan. OMartini Läk. 44 (c. 1600). Sura saker uplösa blodet, förtaga vämjelse och torst. Westerdahl Häls. 190 (1764). Jag (mådde) ganska illa och war plågad af wämjelse och en mycket häftig Diarrhé. FinKyrkohSÅ 1958–61, s. 381 (1818).
2) (numera mindre br.) företeelse som orsakar vämjelse (i bet. 1). Herren (skall) giffua idher köt at j äten .. til tess at thet skal gå idher vthaff näsonar, och warda idher een wämielse. 4Mos. 11: 20 (Bib. 1541). Fördenskul at ei Solen skulle oskiära sina strålar, som råkade at falla på denna wämjelse (dvs. en död brottsling) .. lades öfwer honom en bråte av Ris och Stenar. Mörk Ad. 1: 164 (1743). Sundén (1892). —
VÄMJESAM, adj. (†)
2) vämjelig. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 10 (1738). De illa luktande (växterna) äro wämjesamma. Möller PrincBot. 13 (1755).
Avledn. (†): vämjesamhet, r. l. f. särsk. till vämjesam 1: (benägenhet för) vämjelse. Hitta på medel til at öfwerwinna hos henne denna lilla wämiesamheten. Runius (SVS) 3: 100 (1709). —
VÄMJIG, äv. VÄMJOT, adj. (-ig 1774–1797. -og 1798. -ot 1734. -ug 1697–1748) (†)
1) som (lätt) vämjs; jfr vämjesam 1. (Kvinnan) är wemjug, kräkes och kastar up, ingen Lust hafwer hon till Maat. Hoorn Jordg. 1: 30 (1697). (Eng.) Queasy .. (sv.) wämjot, (lat.) fastidiosus. Serenius Xx 4 a (1734); möjl. (enbart) till 2.
2) vämjelig. En grönachtig, och wänjugt (sannol. fel för wämjugt) luchtande wätska. Hoorn Jordg. 2: 71 (1723). En vämjog smak. Gadolin InlChem. 31 (1798).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content