[jfr fsv. vände, n., ävensom d. (dial.) vend, n. (l. r.), nor. nn. vend, f. (l. n.); till VÄNDA, v.]
(numera bl. tillf.) motsv. VÄNDA, v. I 1, II 1, IV 1, särsk.: vändning (i konkretare anv.) l. vända (se VÄNDA, sbst. 1 a). (Hunden) Don rullade sig några vänd i snön. Knöppel SvRidd. 186(1912). På ett litet vänd var de långt utanför stan. Lagerkvist Gäst 46(1925).
SAOB
