SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2019  
VÄSTRA väs3tra2, förr äv. VÄSTRE, adj.; komp. (numera bl. tillf.) västrare (Runius (SVS) 2: 13 (1699, 1724) osv.), superl. västrast (Schück VittA 2: 391 (i handl. fr. 1673) osv.) ((†) -arst VgFmT III. 3–4, Bil. 2, s. 35 (1583), -erst G1R 2: 134 (1525), OfferdalKArk. N II 1, s. 271 (1825)).
Ordformer
(vesterst (w-), superl. 15251596. vestra (w-) 15381922. vestre (w-) 15611807. västerst (w-), superl. 16441825. västra (w-) 1673 osv. västre (w-) 15901891. westarste, superl. best. 1583. wistre 1703)
Etymologi
[fsv. västre; jfr fd. væstre (d. vestre), fvn. vestri (nor. vestre); urspr. komp.-bildning till VÄSTER]
ss. attributiv bestämning: som är vänd l. riktad mot väster l. belägen l. placerad i väster; numera bl. ss. bestämning till (egennamn l.) sbst. i best. form l. bestämt av en gen. l. ett determ. l. poss. pron. Vestersta torpet. G1R 2: 134 (1525). Den wästre gården. Rääf Ydre 1: 342 (i handl. fr. 1590). Östre och wästre sijdorne uppå Slåttet. SthmSlH 2: 40 (1692). Mot de vestra berg den sänkta solen skrider. Adlerbeth Skald. 2: 155 (1798). Hafssulan, som ibland träffas på wåra westra kuster, är så orädd och så sorglös, att man kan komma honom ganska nära, då han på hafwet simmar med hufwudet under wingarna. Holmström Ström NatLb. 2: 63 (1852). En förbindelse sjövägen rundt västra Europa. Schück o. Lundahl Lb. 1: 42 (1901). Vårt västra grannland Norge är mer restriktivt när det gäller fyrverkerier. Arbetarbl. 30/12 2015, s. 8. — jfr NORD-, SYD-VÄSTRA.
Spoiler title
Spoiler content