[fsv. ymne, f. l. n., till det oböjliga adj. ymno, ymna (jfr fd. ymnu), som bildats till ymnin (se YMNIG); formen ymno är hyperkorrekt l. möjl. substantivisk anv. av ovannämnda oböjliga adj. — Jfr YMNA]
(†) ymnighet; äv. konkret(are), om ngt ymnigt förekommande. (Till bröllopet) Anredes ett och ann til det öfr. flödige ymno. 2Saml. 35: 220(1662). Nordan strecker tu ut på intet och Högderna henga / Uppå it Ord, och Jordenes Ymbn sig i Lufftena swenga. Spegel GW 20(1685). Lät Swea Gräns ha Ymn, af Frukt uti Gudz Skiöte. Warnmark Sinnew. E 3 b(1687). Kolmodin QvSp. 1: 550(1732).
SAOB
