[sannol. av nor. yrliten, ørliten, sannol. ssg av UR, prep. osv., o. LITEN; möjl. äv. med anslutning till YR, adj.2, l. YRA, v.1]
(numera föga br.) mycket liten, ”pytteliten”. En rigtigt yrliten krake till menniska. WermlLT 3/1 1872, s. 2. I kotiljongen kom Nalle och bjöd upp mig med en yrliten, vit rosett. HågkLivsintr. 20: 146(1939).
SAOB
