publicerad: 2021
YRA y3ra2, v.1 yr, -de, -t, -d, äv. (numera bl. mera tillf.) yrar, yrade, yrat, yrad (pr. sg. yr Lucidor (SVS) 173 (1671; uppl. 1997) osv.; -ar HSH 6: 105 (1658) osv.; -er Visb. 2: 15 (c. 1600), Kalmar 3/2 1911, s. 4. — ipf. -ade Gyllenius Diar. 49 (1640) osv.; -de Lucidor (SVS) 263 (1671; uppl. 1997) osv. — sup. -at Broman Glys. 1: 897 (c. 1707) osv.; -t Sahlstedt (1757) osv. — p. pf. -ad Broman Glys. 3: 431 (c. 1740: nederyrade) osv.; -d Balck Es. 219 (1603: inneyrdh) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, JGOxenstierna 2: 103 (1796, 1806), Dalin (1855)).
Ordformer
(hyr- 1637 (: inhyrer). yr- (ÿ-, yh-) 1586 osv.)
Etymologi
[fsv. yra; jfr fvn. ýra (nor. nn. yra); till UR, sbst.2; böjningen efter 1:a konjugationen åtm. delvis uppkommen gm (äv. (i sht i bildl. anv.) mer l. mindre tydlig semantisk) anslutning till YRA, v.2 — Jfr YR, sbst., adj.1, 2, YRA, sbst.1, v.2, YRLITEN]
om (ansamling av) snö l. sand l. damm l. annat stoft l. finfördelat ämne: (gm inverkan av vind l. blåst) (häftigt) virvla l. driva l. flyga omkring; äv. om vätska: (kraftigt) stänka upp; ofta med bestämning angivande plats l. riktning för sådan rörelse; äv. dels utvidgat l. oeg., om (tyngre l. större) föremål (se c), dels bildl. (se särsk. d), dels med mer l. mindre förbleknad bet. av virvlande osv. o. med huvudsaklig l. uteslutande tanke på att rörelsen sker med stor snabbhet (se särsk. c, liksom de särsk. förb. YRA FRAM, FÖRBI); äv. dels opers. (se a), dels med subjektsväxling (se b), dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr FYKA. I snålblåst och yrande snö. Skummet yr när vågorna slår mot klipporna. Han (dvs. sanden) yrar .. som snö, i höga berg, och förderfvar en stor del af omkringliggande landet. HSH 6: 105 (1658). Äfvensom jordgrandet af vädret uplyft, yrar et ögnablick i luften och nedfaller; likaså omföras ock vi af lifvets hastiga ilning. Lantingshausen Young 1: 45 (1787). (Älgkalvarna) gingo sjelfve uti vattnet, sparkade i det så, att det yrde högt öfver dem. VetAH 1819, s. 215. Öfver snöfälten yrade trindsnön, hård som hagelkorn. Sundblad LandStrand 243 (1891). Räven ryckte .. (pojken) med sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom. Lagerlöf Holg. 1: 38 (1906). Lågorna slogo högt upp mot den ljusnande morgonhimlen, gnistorna yrde som det väldigaste fyrverkeri. NDA 1914, nr 96, s. 1. Dammet yrde i ögonen och vinden sjöng i träd och knutar. Fogelqvist ResRot 66 (1926). — jfr IGEN-, IN-, KRING-, NED-, SAMMAN-, SMÅ-, SNÖ-, UPP-YRA o. SNÖ-, STADIG-YRANDE samt INNE-YRD. — särsk.
a) opers., i fråga om snö: vara yrväder; äv. dels i fråga om annat stoft l. ämne (särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett med av, angivande slag av stoft osv.), dels i fråga om (l. med huvudsaklig tanke på) kraftig vind l. storm (jfr b). Det yr av damm när bilarna kör förbi. Ij sualen kan der yre på malte om wintern och förderffue. VgFmT I. 10: 94 (1586). Hær yrar, blåser och Snöar obegripeligen. Lidén FörtrBr. 91 (1770). Det värsta är att det börjat yra, hör du hur det piper i skogen. Wetterbergh Altart. 7 (1848). Hon .. slog skäfvorna från förklädet så att det yrade omkring henne. Carlén TatS 1: 4 (1866). Snön stängde in oss. Det yrade två dygn i sträck. Bergman DödM 174 (1918).
b) med subjektsväxling, om det som utgör orsak till l. plats l. medel för virvlandet osv. (särsk. storm l. luft o. d. (jfr a)); särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett med av (förr äv. med), förr äv. med obj., angivande det som virvlar osv.; äv. bildl. (jfr d). Nu Luften yhr med Snö / Som kläder Jorden hwit. Lucidor (SVS) 173 (1671; uppl. 1997). Dödgräfwarns magra hals sig opp ur diupet räcker, / och skåfweln yrar mull. Bellman (BellmS) 3: 106 (1780). En ostlig storm yrde massor af snö öfver staden. Topelius (SLS) 7: 743 (1864). En dag hade vi yrande snöstorm. Hedin Pol 1: 463 (1911). Sen yrde luften av skrönor, ungdomsminnen och slitna släktskämt. Mazetti GrabbGrav. 127 (2000).
c) i utvidgad l. oeg. anv., om (ansamling av) (tyngre l. större) föremål som befinner sig i l. försatts i snabb l. häftig rörelse (åt olika håll), ofta liktydigt med: flyga (se d. o. 3(, 5)). Kolmodin QvSp. 2: 495 (1750). Så snabbt, som pilen genom luften yr. Kullberg Tasso 1: 60 (1860). Snart var svenleken i full gång, så att täckena och kuddarna yrde genom salen. Heidenstam Svensk. 1: 54 (1908). Så fort de sågo en rallare, blev han genast överfallen och misshandlad .. Vart man kom yrde stenar i luften. Rallarminn. 56 (1949). Glassplittret yrde, det stack i min arm. Fredriksson Anna 215 (1994).
d) i bildl. anv.; särsk. om dels person (se α), dels tanke l. känsla l. aktivitet o. d.; äv. (med anslutning till YRA, v.2) med mer l. mindre framträdande inbegrepp av dels hänförelse, dels yrsel; ofta i förb. med adverbiell bestämning angivande plats l. riktning; jfr b. Men skal då alt så laglöst yra? Dalin Vitt. I. 3: 56 (1737). För villa var hon fri, til irrbloss icke yrde. UrFinlH 614 (1767). Bekymren hade yrt inom, liksom sanden utom väggarne. Carlén Köpm. 1: 76 (1860). De ständiga, skimrande festerna .. då den unga, bråda glädjen stormade och yrde öfver Hvita hafvets rutade golf. VFl. 1913, s. 87. Han dök in i basarens yrande liv. Johnson Slutsp. 158 (1937). — särsk.
α) om person l. djur. Thorild (SVS) 4: 93 (1794). Öfver den gula sädesstubben yrde flockar af kråkor. Wieselgren ÖBord 56 (1882). Så skrattade hon vilt och .. yrde i väg, dansande och virvlande från det ena hörnet av slätten till det andra. Lagerlöf Holg. 2: 62 (1907). Trettiofyra små flickor .. yrde som backsvalor genom bodar och salar. Böök ResSv. 123 (1924).
β) om utsaga l. yttrande. Det rigtigt yrade sqvaller i hela trakten. Lundgren MålAnt. 2: 118 (1872). Ett frasfritt tal under en epok då flosklerna yrde i luften. 3SAH LVIII. 2: 96 (1947). De många motstridiga expertuttalanden som i dessa dagar yr genom luften. GbgP 2/2 1990, s. 2.
γ) om dans; i sht i p. pr. i adjektivisk anv. O, hur i valsens / Yrande ringar / Flickan han förde! Stagnelius (SVS) 4: 223 (c. 1822). Där på gårdarna yrde dansen. Silfverstolpe Vard. 58 (1926). En yrande och sugande polska. Erkelius SåsomEld 228 (1989).
Särsk. förb. (Anm. I sina bildl. anv. kan vissa av nedan anförda särsk. förb. äv. hänföras till yra, v.2): YRA BORT10 4. gm l. under yrande försvinna; äv. bildl. l. till d. Under ett .. stybbe, hvilket lätt tänder sig å ett ställe af milan, medan det å ett annat yr bort eller nedrasar, kunna ej goda och starka kol erhållas. Svedelius Koln. 50 (1872). Måhända ett och annat sviket hopp yrade bort i dansens ringlar, hvem vet? GbgP 1889, nr 268 A, s. 2. —
YRA FRAM10 4. yrande (o. med stor snabbhet) röra sig framåt l. komma fram l. visa sig; äv. bildl. l. till d. Sanden yrde fram öfver fältet. Dalin (1855). Snön yrde fram omkring .. (getterna) och täckte öfver dem. Lagerlöf Herrg. 32 (1899). Hon talade länge .. om 1600- och 1700-talen som om det varit i förra veckan. Giftermål, födelser och dödsfall yrde fram. Hedberg Bekänna 167 (1947). Isen låg spegelblank och de snabba, effektiva, hårdskjutande spelarna yrde fram över rinken. SvD(A) 11/2 1952, s. 9. —
YRA FÖRBI10 04. (med stor snabbhet) yrande passera förbi (ngn l. ngt); äv. utan obj.; äv. till c l. d l. utvidgat l. bildl. Många kända namn yr förbi i boken. Ändtligen lägger sig stormen; dagen randas, snöplogen yr förbi. NorrkpgT 6/4 1875, s. 3. Där han gick med sin moder under stadsträdgårdens flängande kronor och ett och annat blad yrde honom förbi, skrattade han helt lågt för sig själv. Malmberg Åke 17 (1924). —
YRA IGEN10 04. om väg l. spår o. d.: till följd av snöyra o. d. bli oframkomlig l. osynlig; äv. dels opers., dels tr., om yrsnö l. vind o. d.: göra (väg l. spår o. d.) oframkomlig l. osynlig. Alla spår efter skotern hade yrt igen. 8 karlar skottade väg .. men så fort de skottat, yrde det igen. Tersmeden Mem. 5: 36 (c. 1790). Den nordan, som yrde igen hans spår. Snoilsky NDikt. 88 (1881). Så kom den första vintern .. Bygatan yrde igen så man såg bara spetsarna på gärdsgårdsstörarna sticka upp. Wassing Dödgr. 188 (1958). Situationen .. (förvärrades) genom att snön i stormen yrde igen redan plogade vägar. SundsvT 8/12 2009, s. 19. jfr igenyra. —
YRA IN10 4. yrande komma in l. ta sig in (ngnstans); äv. mer l. mindre bildl. (jfr yra, v.1 d); om person förr äv. refl., i uttr. låta yra in sig (ngnstans), ta skydd (ngnstans) mot yrväder. Glassplitter yrde in i vardagsrummet. Måste och om wintertijdhen sniön, som kan yra in uthi Academien .. åffta häfwas uth. ConsAcAboP 1: 37 (1641). Alle Channer woro widh wår Ankomst (till staden Baba i snöstorm) fulla af Wägfarande som hade låtit yra in sigh. Rålamb Resa 88 (1658, 1679). Under Frihetstiden .. yrade en hög drifva in i Bibliothekerna, sedan, under titeln Rättegångshandlingar, vanligt lagd på ett loft eller i ett kontor. Wieselgren SvSkL 4: 483 (1848). Frikostigt yrde koldammet från lokomotivet in genom springorna kring fönsterramen. Stiernstedt Bank. 57 (1947). Ty Betty, häftigt uppskärrad för serveringen, hade redan när släden svängde upp på gården, yrat in med tvättvattnet. Spong Kråkn. 121 (1963). jfr inyra. —
YRA OMKRING10 04, äv. KRING4. yra l. virvla åt alla håll l. hit o. dit, fara l. flyga omkring; äv. till c l. d l. utvidgat l. bildl. Snöflingorna yr omkring i luften. Skräddaren .. slog .. sina händer tillhopa (efter slagsmålet) att Bloden yrde omkringh. VRP 1708, s. 226. Mina tankar yra omkring som snödrifvorna på en stormig vinterdag. Björn Pap. 70 (1794). Hattaskar och resväskor och parasoller och landsvägsdam yrde omkring i luften. Hedenstierna FruW 18 (1890). Det stora rummet, där det yrde omkring fullt av stampande och flämtande par. Lagerlöf Liljecr. 282 (1911). jfr kringyra. —
YRA UPP10 4, äv. OPP4. yrande röra sig uppåt; virvla upp; äv. tr., om vind o. d. (jfr yra, v.1 b); äv. bildl. l. till d. Thorild (SVS) 1: 217 (1794). Emellanåt drog en hvirfvelvind hän öfver fälten och yrde upp snön. Benedictsson Ber. 81 (1885). Skratthvirfveln yrde ånyo upp och dansade rundt om bordet. Lundegård DrMarg. 2: 95 (1906). Innan hon började sopa vätte hon borsten för att det inte skulle yra opp damm på bakbordet. Ekman Springkäll. 179 (1976). jfr uppyra.
Ssgr (Anm. 1:o Vissa av nedan anförda ssgr kan möjl. äv. hänföras till yr, sbst., l. yr, adj.1, l. yra, sbst.1 2:o I sina bildl. anv. kan vissa av nedan anförda ssgr äv. hänföras till yra, v.2): A: YR-FÄ.
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande l. skämts.) insekt; särsk. (o. i sht) om vingad insekt, särsk. i förb. med (o. motsatt) skridfä l. krypfä (jfr flyg-fä 1); förr äv. allmännare, om dels annat leddjur, dels fågel (jfr fjäderfä, flyg-fä 2); i sht i pl. l. i sg. i koll. anv.; jfr fä 1 e o. -fänad. Rudbeck d. y. Samolad 4 (1701). Yr- och skridfä. 2RARP 12: 211 (1741). Till den femte Classen höra de så kallade Yrfä, Insecta, hwilka kännas dermed från de andra djuren, att deras kropp är beklädd med ben eller med en benaktig hud. Linné FörelDjurr. 8 (1748). (Spindeln) är af Naturen danad för krig, icke allenast emot andra yrfän, utan äfwen emot sit egit slägte. GT 1787, nr 79, s. 2. På duken, som .. war utspänd framför microscopet, presenterade sig .. hwarjehanda yrfän och krypfän i ofantelig förstoring. Topelius (SLS) 21: 572 (1837). I långa bref får man göra med tankarne som fågelfängaren med sina yrfän, taga den förste som kommer, att han ej må flyga bort. AnderssonBrevväxl. 1: 242 (1851). Det lilla kräket .. rörde sig som gräshoppan med långa skutt. Detta yrfä skrek ljudligt hela nätterna, och för olåtens skull kallade de det skrikhoppan. Moberg Invandr. 352 (1952).
2) (†) i bildl. anv. av 1, ss. mer l. mindre nedsättande beteckning för person; särsk. dels om obetydlig l. inbilsk l. illasinnad o. d. person, dels ungefär liktydigt med: yrhätta l. yrväder (se d. o. 2). Men detta Yrfä, detta knott .. / Skal i den första blink förswinna, / Hwar hälst wår Gustaf wisar Sig. GT 1788, nr 134, s. 2. Att en massa civilisationens yrfän, som allenast läppjat på vattnet i kunskapens källa, begynt slå omkring sig med stora ord och fraser. Rundgren Minn. 3: 135 (1876, 1889). Hon var ju bara barnungen och ett yrfä på köpet. Wester Reymont Bönd. 3: 42 (1924). Östergren (1969).
-FÄNAD. (†) koll., om (vingade) insekter; jfr fänad 2 o. -fä. VetAH 1756, s. 104. Rägn och köld ränsa bägge luften från yrfänad. Bergman Jordkl. 465 (1774). Linnæus förblifver ojämnförlig i indelningen af Yrfänadens flock, som före hans tid var utan method. Swartz PVetA 1790, s. 38. VetAH 1814, s. 51. —
-MOLN. (numera bl. tillf.) moln (se d. o. 3 a) av yrande snö l. annat stoft l. ämne. NyttGam. 1804, s. 13. Omgifven af en tjock krutrök och ett yrmoln af jord såg jag nästan ingenting. HLilljebjörn Minn. 34 (1874). —
-SAND. (numera bl. mera tillf.) jfr driv-sand, flyg-sand. Thunberg Resa 1: 297 (1788). Man har äfven med konst sökt binda stranddynernas yrsand. SvNat. 1911, s. 88. —
-SKUM. (numera bl. tillf.) yrande (våg)skum (se skum, sbst.1 1). GHT 11/11 1852, s. 3. Bränningarnas vita gäss och yrskummet kring klipporna lyste tydligt mot havets mörka bakgrund. Söderberg Norway MannSälgpip. 250 (1943). —
-SNÖ. yrande (lös o. mer l. mindre torr l. finkornig) snö, drivsnö; äv. dels om av sådan snö bildat täcke l. lager, dels närmande sig bet.: yrväder l. snöyra; särsk. i jämförelser; jfr flyg-snö, jord-yra 2. Januarius war wid början så kaller, at på månge åhr tilbaka icke så starck köld warit; hwilken köld jämt warade, med yrsniö understundom til d. 15. Broman Glys. 1: 402 (1726). Om dagen flyger sand om öron och ögon såsom yrsnö uti Norden. Agrell Maroco 1: 138 (1796). Yrsnö brukar ofta vara ”torr” och ”mjölig” och samlar sig fläckvis på skaren. Dyhlén SkidlöpnFjäll. 16 (1919). Det var en blåsig kall kväll med lätt yrsnö som svepte runt gathörnen. Salje DessBröd. 445 (1964). —
-VIND. (numera bl. mera tillf.) om (kraftig) vind l. blåst medförande yrsnö; äv. (särsk. i jämförelser) allmännare, med huvudsaklig tanke på snabbhet l. intensitet; jfr -väder. Franzén Skald. 3: 223 (1829). Jag skall springa förut, .. ropade Cornetten och for af, som en yrvind. Bremer FamH 89 (1831; uppl. 2000). Däcket var ishalt och yrvindarna svepte friskt. DN(A) 12/1 1958, s. 38. —
-VÄDER. (yr- 1620 osv. yre- 1605–1904. yrs- c. 1670 (: yhrssvährss dagher))
1) väder kännetecknat av (ymnigt) snöfall o. (kraftig) vind, ungefär liktydigt med: snöyra l. snödrev l. snöoväder; ofta i individuell anv., om enskilt sådant snöfall; äv. utvidgat, i fråga om annat yrande stoft l. ämne (särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett med av, angivande slag av stoft osv. (jfr 2)); jfr -snö, -vind o. ur-väder. I midler tijdh, wte yreuär wartt, hade en kördtt tädan, så att man icke kunde, skönje huartt. RisingeRegnaSkedviDomb. 31/10 1605. At månge menniskor funnos nedsnögade af yrewädret. KulturbVg. 2: 188 (1709). De yrväder af almfrukter, som ej sällan utmärka blåsiga dagar under försommaren. Fries VäxtSpridn. 27 (1880). Jag måste ju visa honom hur det ser ut i Sverige på landet ett riktigt nyår med meterdjupa snödrivor och piskande yrväder. Krusenstjerna Pahlen 4: 32 (1933). särsk. i jämförelser; jfr 2. Hwar af han (dvs. mossan) .. flyger kring som yrwäder, seendes han vth som små aska. UHiärne 2Anl. 307 (1706). Han kom som ett yrväder en April-afton. Strindberg Hems. 7 (1887).
2) i bildl. anv. av 1; särsk. dels om synnerligen (o. alltför) livlig l. livfull l. intensiv person (jfr -fä 2), dels i uttr. ett yrväder av ngt, i fråga om att ngt uppträder l. förekommer i mycket stor (o. överväldigande) mängd; jfr 1 slutet. Ett yrväder av form och färg. Du får ett yrvä’r te’ hustru om du ta’r ’na, Per, sade gubben. Palmstjerna Snapph. 3: 59 (1831). Ett yrväder af örfilar, käpprapp, sparkar och förbistradt tungomål. Lundgren MålAnt. 2: 16 (1858, 1872). Det skall ett sådant yrväder till, som du, för att komma och säga mig det såhär dags! Benedictsson Eftersk. 180 (1890). Ett och ett halvt århundrades litterära yrväder och andliga köldperioder ha härjat omkring (romanen). Johanson SpeglL 11 (1912, 1926).
Ssgr (till -väder 1): yrväders-dag. Gyllenius Diar. 173 (c. 1670). En yrvädersdag kom doktorn. Nilsson HistFärs 154 (1940).
-hätta. (förr) om hätta avsedd att bäras ss. skydd vid yrväder; jfr storm-hätta 1. VDAkt. 1706, nr 223. Att en yrvädershätta, ett slags kapuschong av svart vadmal, vid behov skall ha brukats av männen. Den fästes med häktor på rocken och drogs över huvudet. Odstedt FolkdrDal. 50 (1953).
B (†): YRE-VÄDER, se A.
C (†): YRS-VÄDER, se A.
Avledn. (Anm. Avledn. kan möjl. äv. hänföras till yra, sbst.1): YRIG, adj.1 (utom i snö-yrig numera bl. mera tillf.) om snö: yrande; äv. om blåst l. dimma o. d.: yrande (av snö). Storm och yrig bläst. TRudeen Vitt. 275 (1689). Samtidigt snöar det så gudomligt vackert .. Hela Luthagen ligger i en yrig dimma. DN(A) 15/12 1931, s. 12. (Snö)kanonernas yriga snö. NerAlleh. 17/1 2015, s. 5.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content