ZYGOT sygå4t, sbst. o. adj.; ss. sbst. r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(zygot 1897 osv. zygote 1878)
Etymologi
[jfr t., eng., fr. zygote; av gr. ζυγωτός, till ζυγοῦν, sammanfoga, förbinda med ok, till ζυγόν (se OK, sbst.)]
(i fackspr.)
I. ss. sbst.: cell som bildats gm sammansmältning av en hanlig o. en honlig könsscell. Hos chlorosporéerna och zygneméerna böra därför de med hvarandra sig förenande protoplasmamassorna kallas (svärmande, resp. orörlige) gameter .. kopulationsprodukten kallas zygote. BotN 1878, s. 35. Det därigenom bildade befruktade ägget eller zygoten, som man ofta säger i ärftlighetsläran, är en cell, vars kärna har uppkommit genom förening av två kärnor, en hanlig och en honlig. Hofsten Ärftl. 1: 17(1927). Självbefruktande arter har individer vars zygoter är homozygota, dvs har uppstått genom sammansmältning av identiska arvsanlag. PsykLex. 589(1997).
II. ss. adj., ss. senare led i ssgrna HETERO-o. HOMO-ZYGOT, om cell l. individ: som uppkommit gm sammansmältning av könsceller med anlag av slag som preciseras av förleden.
SAOB
