publicerad: 1931
HETERO- het1erω- l. -o- l. -å-, l. he1t-, l. 101—.
Etymologi
[jfr t. o. eng. hetero-, fr. hétéro-; av gr. ἕτερος, annan, olika, (gm inflytande från εἵς, en, gen. ἑνός) av ἅτερος, (formellt) komparativbildning till ἁ- (jfr HAPLO-)]
(i fackspr.) som i ett l. annat avseende innehåller en olikhet l. motsats; ss. första led i ssgr.
Ssgr: HETERO-CYKLISK -syk4lisk l. -sy4k-, adj. [jfr t. heterocyklisch] kem. i uttr. heterocyklisk förening, cyklisk förening som jämte kol äv. innehåller annat grundämne. Widman OrgKemi 81 (1895). BonnierKL 2: 1515 (1923). —
-DOX -dok4s, adj. -are. [jfr t. o. eng. heterodox, fr. hétérodoxe; av gr. ἑτερόδοξος, av annan l. avvikande mening, till δόξα, mening (jfr DOXOLOGI)] (i sht teol.) irrlärig, kättersk; om lära l. mening, skrift l. person; äv. i allmännare anv.: som avviker från det allmänt vedertagna, om person: som hyser åsikter som avvika från de allmänt vedertagna; motsatt: ortodox. KyrkohÅ 1907, s. 236 (1734). Heterodoxa böcker. Newman NordskVäck. 1: 242 (i handl. fr. 1816). Florman BrefRetzius 23 (1827; i allmännare anv.). Söderblom ÖversRelH 98 (1912). —
-DOXI -doksi4, r. l. f.; best. -en l. -n, pl. -er. [jfr t. heterodoxie, eng. heterodoxy, fr. hétérodoxie; av gr. ἑτεροδοξία, till ἑτερόδοξος] (i sht teol.) irrlärighet; äv. konkretare: irrlära. SP 1792, nr 11, s. 2. Origenes' heterodoxier. KyrkohÅ 1906, s. 295. —
-GAMETER -game4ter, pl. bot. o. ärftligh. gameter (könsceller) av olika form o. storlek inom samma växt- l. djurindivid (de större hon-, de mindre hangameter). 2NF 9: 689 (1908). —
-GEN -je4n (heteråschén Dalin), adj. -are. [jfr t. heterogen, ä. eng. heterogene (eng. heterogeneous), fr. hétérogène; av gr. ἑτερογενής, av annat släkte l. annan art, till γένος (se GENUS)] motsatt: homogen.
1) olika till art l. natur, olikartad, av (helt) olika beskaffenhet l. karaktär; ofta övergående i bet.: motsatt, stridig, disparat; nästan bl. i pl. Et stort folk, som består af så många heterogena delar. LittT 1797, s. 207. Lindblom Log. 54 (1836). Mången gång hafva de mest heterogena ämnen kommit till samma (riksdags-)utskott, till föga fromma för utredningen. De Geer Minn. 2: 43 (1892). Norlind AMusH 741 (1922). särsk. (†) med prep. för: främmande för l. oförenlig med (ngt). JournSvL 1800, s. 301. Læstadius 2Journ. 235 (1833). Ett för hennes (dvs. människans) väsende heterogent tvång. Bolin Statsl. 1: 116 (1868).
2) sammansatt av olika (grund)element l. beståndsdelar, som består av olikartade delar l. faktorer. Nästan alla stora kroppar äro mycket heterogena, och lika som blandningar af mycket skiljacktiga ting. Klingenstierna Musschenbroek 31 (1747). Rosenberg OorgKemi 4 (1887). 3:dje deklinationen (i sv.) är ganska heterogen till sin uppkomst. Danell SvSpr. 39 (1927). —
-GENITET -jen1ite4t l. -je1n-, r. l. f.; best. -en. [jfr t. heterogenität, ävensom eng. heterogeneity, fr. hétérogénéité, av mlat. heterogeneitas; till HETERO-GEN] olika l. motsatt beskaffenhet l. karaktär (hos två l. flera ting osv. l. hos de i en enhet ingående elementen l. beståndsdelarna l. faktorerna). Polyfem III. 43: 3 (1811). Hvarje växt (företer) en liknande öfvergång från homogenitet till heterogenitet inom sig (som den materia som bildat solsystemet). 2NF 26: 655 (1917); jfr HETEROGEN 2. —
-KLIS -kli4s, r.; best. -en; pl. -er. [till gr. κλίσις, vbalsbst. till κλίνειν (se HETEROKLITISK)] språkv. om det förhållandet att ett ord är heteroklitiskt l. böjes efter olika system. Landsm. VI. 6: 82 (1888). —
-KLISI -klisi4, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er. [jfr t. heteroklisie] språkv. heteroklis. 2NF 36: 385 (1924). HumVetSLdÅrsb. 1927—28, s. 19. —
-KLITISK -kli4tisk, adj. [jfr t. heteroklitisch, eng. heteroclitic, fr. hétéroclite; av gr. ἑτερόκλιτος, som böjes oregelbundet, till κλιτός, vbaladj. till κλίνειν, böja (jfr KLIMAT, KLIMAX, KLINIK m. fl.)] språkv. om ord: som böjes efter olika (deklinations- l. konjugations)system (ofta beroende på att två l. flera stammar med olika böjning gått samman i ett paradigm). Almqvist GrSpr. 59 (1837). BonnierKL (1924). —
-MORF -mor4f, adj. [jfr t. heteromorf; av gr. ἑτερόμορφος, annorlunda formad, till μορφή, form (jfr MORFOLOGI)] (numera föga br.) kem. om ämne: som under olika förhållanden kristalliserar i former tillhörande olika system, polymorf; motsatt: homo-, isomorf. Berzelius ÅrsbVetA 1831, s. 47. —
-MORFI -morfi4, r. l. f.; best. -en l. -n. [jfr t. heteromorphie, eng. heteromorphy; till HETERO-MORF] (numera föga br.) kem. förhållande(t) att ett ämne under olika förhållanden kristalliserar i former tillhörande olika system, polymorfi. Cleve KemHlex. (1883). —
-NOM -nå4m, adj. [jfr t. heteronom, fr. hétéronome; till gr. νόμος, lag (jfr AUTONOM m. fl.)] filos. om sedelag, moral o. d.: som grundar sig på ngt utanför människans förnuftiga väsen liggande (en främmande vilja, lust o. olust m. m.); motsatt AUTONOM 1. Förnuftets Naturlag, i tankans frigifvande förmåga uppfattad i dess enhet med sig sjelf, är hvarken till nödvändighet eller innehåll heteronom. Boëthius Sedel. 83 (1807). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). —
-NOMI -nomi4, r. l. f.; best. -en l. -n. [jfr t. heteronomie, eng. heteronomy, fr. hétéronomie; av gr. ἕτερος o. νομία (i αὐτονομία; se AUTONOMI), till νόμος (jfr HETERONOM); benämningen införd av Kant] filos. om det förhållandet att människan osjälvständigt följer en annan lag än den i hennes förnuftiga väsen inneboende l. hämtar principen för sitt handlande från ngt utanför detta sitt väsen liggande; motsatt AUTONOMI 1. Boëthius Kant 77 (1797). Likasom avtonomien (enl. Kant) utgör människans värdighet såsom förnuftigt väsende, så består omvändt hennes förnedring i heteronomi eller däri, att hon lyder en annan lag än sin egen. Nyblæus Forskn. I. 2: 60 (1875). Ahlberg Världsåsk. 124 (1918). —
-NOMISK -nå4misk, adj. [jfr eng. heteronomic; till HETERONOM(I)] filos. heteronom; motsatt AUTONOMISK 1. Boëthius Sedel. 83 (1807). Larsson Stud. 82 (1899). —
-ZYGOT -sygå4t. bot. o. ärftligh.
I. sbst.: cell l. individ uppkommen gm sammansmältning av två gameter (könsceller) med olika anlag; motsatt: homozygot. PopNaturvRevy 1912, s. 24.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content