(numera föga br.) om person: som känner l. uttrycker medlidande l. medömkan (för ngn l. ngt), medlidsam; förbarmande; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. över, angivande föremålet för medlidandet osv.; äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om ngns medlidande osv.; ibland äv. med huvudord betecknande ngt som väcker ömkan l. medlidsamhet hos ngn: ömklig, eländig; jfr YNKSAM. Effter han (dvs. Kristus) nw sielffuer haffuer itt sådant hierta, och så ömkosam är öffuer the wilfarande. LPetri 2Post. 184 a(1555). At .. the som rådh och rett j hender haffua, skola wara ömkosamme och benegne til at bewijsa nådh. LPetri Mandr. G 5 a(1562). Dess .. uti Ömkosamt tillstånd stadde Swärmoder. VDAkt. 1718, nr 223. Han ansåg mig med ömksamma åtbyrder. Han tycktes beklaga både min och sin nöd. Mörk Ad. 1: 346(1743). Han, som var make till den bleka lilja / Och som nog egnas mången ömksam tår, / Var borta, som af oblidt ödes vilja, / När döden gjorde honom hjertesår. SmålPVBl. 26/5 1905, s. 2.— jfr O-ÖNKSAM.
Avledn.: ÖMKSAMHET, r. l. f. (numera föga br.) medlidsamhet l. förbarmande; ngn gg äv.: beklagande l. ömkande; jfr ynksamhet. LPetri Job 31: 18(1563). Att oskiälige Creatur komma in på kiörkiogården, rota up grafwerna och kasta dhe dödas been, med största klagan och ömkosamhet att see uppå. KulturbVg. 2: 58(1720). Konungen .. tog, med stor ömksamhet, up deras klagomål, och gjorde dem, af egen myndighet, frie ifrån bandlysningen. Celsius G1 1: 319(1746). Jag är ej wan att tigga, / ej att wäcka ömksamhet. AB 25/7 1818, s. 1.
SAOB
