ALLTJÄMT altjäm4t, äfv. 40, l. ALLT JÄMT al4t jäm4t (altjä´mt Weste, alltjä´mt Almqvist(1842)), adv.
Etymologi
[fsv. alt iämpt; jfr nor. alljamt, altjamt; se för öfr. ALLT, adv. 3, o. JÄMT]
1) alltid, ständigt. Bliffua tilhopa, j kärleek alt iempt. Tob. com. G 2 a(1550). Konungarnas Hof i Babylon .. woro altjämt fulle med Spåmän och Teknatydare. Block Progn. Tillegn. 2(1708). Matta lyste de runor alltjämt, när fred var i landet. Tegnér 1: 17(1825). Ord, som ej blott nu äro, utan alltjämt under den historiska tiden varit två- eller flerstaviga. A. Kock i Landsm. XIII. 11: 1(1894); jfr b. — särsk.
a) med bibetydelsen: under alla förhållanden. Om så skiedde at oförmodligh migh något påkomme, så beder iagh min hjärtans Syster underdånigst alltidh blifva ståndaktigh och visa sigh altjämnt frimodigh. Carl XII Bref 117(1711).
b) med särsk. framhållande af kontinuiteten: oafbrutet, ständigt. Hon .. war sedan alt iempt hemma hooss vår Moor. Gyllenius 1 (c. 1670). Swedberg Schibb. f 3 b(1716). Dalin Hist. 2: 576(1750). Alltjemt brusade det från fallet. Wennerberg 2: XXXVIII (1882). Herr Carl han gångar med tunga fjät / .. Och knyter allt jemt på tankarnes nät. Snoilsky 4: 49(1887).
c) om upprepade händelser: alltid, vid alla tillfällen; äfv. försvagadt: jämt och samt, tidt och ofta. Midt ibland all ståt .. möta vi i (Oxenstiernas) Skördarna alltjämt drag af den enklaste natur. Tegnér 3: 168(1819). Ung Frithiof drog på jagt alltjämt. Dens. 1: 5 (1825). Den, som alltjemt ger korgen, / Blir en gång gift med Sorgen. Nicander Minnen 1: 218(1831).
2) fortfarande, ännu. Genom det gamla förbundet (var) kärlekens allmännelighet icke fullt förverkligad, i det att skrankan mellan jude och icke-jude alltjemt qvarstod. Wikner Pred. 10(1866). Den gamla genitiven ättar .. finnes alltjämt i ättartal. Kock Spr. förändr. 118(1896). jfr: Re'n stunden inne var för att gå hem, / Och än alltjemt det hette: ”ack, berätta!” Snoilsky 2: 108(1881).
