ANALOG an1alå4g (analo´g (med) öp(pet) o Weste), adj.; adv. -T.
Etymologi
[af t. analog, fr. analogue, af gr. ἀνάλογος, proportionsmässig, öfverensstämmande]
likartad, i vissa afs. öfverensstämmande, enlig (med ngt); jämförlig, motsvarande. GT 1788, nr 122, s. 3. Ett .. knallsilfver, analogt med det förut beskrifna knallqvicksilfret. Berzelius Kemi 2: 361(1812, 1822). Tegnér 5: 298(1823). Analogt fall .. förhållande .. förfarande. Cavallin(1875). Bondvettet .. uppfattar våra sinnen, särskildt ögonen, analogt med fönstren i ett hus. Rydberg Varia 1: 23(1890). — särsk.
a) naturv. till funktion l. utseende o. d. likartad; jfr ANALOGI b.Lindblom Log. 351(1836). Fries Utfl. 2: 146(1852). Med analoga organer förstår (man) sådana, som likna hvarandra genom sina funktioner, men icke hafva samma anatomiska ursprung, t. ex. lungor och gälar. Thorell Zool. 2: 8(1861).
b) språkv.; jfr ANALOGI f.(Möjligen) hafva .. Grekerne efter likartade och Analoga former af Praesens .. bildat sig .. andra enskilda Tempora. Dahl Gram. gr. XIX(1809).
Anm. Den gr. neutralformen analogon ana4-lågon l. ana3lågon2, l. -log-, begagnas stundom i sv. ss. sbst. (i obest. form i sg.) med bet.: ngt analogt, analog(t) fall l. företeelse, motsvarighet.
