publicerad: 1898
ANFÖRVANT an3~förvan2t l. -fœr- (a`nförvandt Weste), sbst. m.||ig. (jfr: (Pron.) hon kan följa på släkting, anförvant .. med flera dylika ”maskuliner”. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 234 (1891)), sällan adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er; ss. adj. n. =.
Ordformer
Etymologi
[af t. anverwandt; jfr holl. aanverwant; jfr äfv. FÖRVANT]
Anm. Ordet, som i t. urspr. är ett p. pf., användt ss. adj. (se FÖRVANT), förekommer redan i detta språk oftast substantiveradt o. torde hafva upptagits i sv. ss. sbst. De sv. ordböckerna, äfven de äldre, känna det i allm. endast ss. sådant. Den yngre o. sällan förek. anv. ss. adj. torde bero på förnyadt lån från t. l. möjl. på efterbildning af t. verwandt i anslutning till anförvant ss. sbst. Ordet har ss. sbst. (jämte SLÄKTING o. ANHÖRIG) till stor del utträngt det gamla, inhemska ordet FRÄNDE. Jfr: Då bibelnämden (med sådan värma) omfattar de ramtyska anförvandt .. och angelägen .., torde vi .. få fästa akt derpå, att vi i frände och mån (adj.) hafva svenska ord, som motsvara dem. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 510.
I. sbst.
1) (i sht i skriftspråket) med afs. på släktskap (verklig l. i bildl. mening). — särsk.
a) om människor; vanl. med afs. på släktskap mellan individer: person, som gm blodsband l. släktskap är förenad (med ngn); släkting, anhörig, frände, skyldeman. En (nära) anförvant till honom hade nyligen aflidit. Nucleus pacis 1648, mom. 3. Föräldrar, Hustrur, Barn eller Anförwanter. Pardonsplakat 18 Dec. 1686, s. A 3 b. De .. voro mine Anförvanter, och uti Blods Skyldskap med mig. Lagerström Bunyan 1: 106 (1727). En viss förnäm Fru. det Kungeliga Husets Anförvant. Dalin Arg. 2: 358 (1734, 1754). (Maria Stuart) dömes och aflifvas, på sin Anförvandts Drotning Elisabeths befalning. Schönberg Bref 1: 256 (1778). Bevara .. det Kongl. Husets Anförvandter. Handb. 1811, s. 24; jfr Handb. 1894, s. 103. (Han) hade tillbragt sommaren hos några anförvandter. Nicander Minnen 1: 253 (1831). Tåget slutades sist af anförvandter, och bland dem / brudens fader var främst. Tegnér 1: 244 (1841). Eyvind Kelda .. var k. Olofs anförvandt, ty bägge voro ättlingar af Harald Hårfager. Svedelius Norge 79 (1866). — särsk. (†) ss. artighets- o. vänskapstitel: frände, kusin. Accousiner .. kalla en (dvs. någon) anförvandte. Möller (1745). — jfr FÄDERNE-ANFÖRVANT m. fl.
b) om djur o. växter; med afs. på släktskap mellan hvarandra närstående djur- l. växtgrupper: djur l. växtart osv., som är (närmare) besläktad med en annan djur- l. växtart osv.; släkting, samsläkting, frände. J. G. Agardh i SKN 1843, s. 10 a. Stjelkarne af (olfvonbusken) .. hafva, likasom dess anförvandt flädern, stor märg samt hård ved. Arrhenius Jordbr. 3: 236 (”336”) (1862). I Sverige erinrar den vanliga rörvassen .. genom sin resliga växt i någon mån om sina storväxta anförvandter inom tropikerna. Sandahl i NF 5: 1443 (1882).
c) (mindre br.) om språk, litteratur- l. konstalster o. d.; med afs. på likhet l. öfverensstämmelse mellan särskilda språk osv. på grund af gemensamt ursprung: släkting, frände. Gotiskan är en nära anförvant till de nordiska språken. jfr: (Sagan om) Gråkappan var hvarken sidoanförvant eller ättelägg till någon tysk saga. Lysander Skr. 439 (1879).
d) (i poetisk-retorisk stil) bildl., med anslutning till a, om oorganiska ting, abstrakta begrepp o. d.: ngt, som i viss mån l. i vissa afseenden är af samma beskaffenhet som l. likartad natur med ngt annat; ngt, som står ngt annat nära (o. lätt öfvergår i detta); ngt, som är besläktadt l. befryndadt med ngt annat. Vi råkades — och visste båda strax, / Att våra hjertan voro anförvandter. Wallin Vitt. 2: 68 (1821). Jag såg åt solen och dess anförvandter, / som, se'n hon slocknat. skina i det blå. Tegnér 2: 92 (1825). Är kärlek ej lidandets anförvandt? Böttiger 2: 251 (1857).
2) (†) anhängare l. bekännare (af en religion l. religionslära); jfr (RELIGIONS)FÖRVANT. Den Augsburgiska Bekännelsens Anförvanter. Nordberg 1: 817 (1740). Grekiska anförvandter af Judiska Religionen. Ödmann Str. förs. 1: 254 (1799).
II. (föga br.) adj.: besläktad. Möller (1745, under allié, pp.). Vår fröjd är så dyrköpt, så nära anförvandt med sorgen. Wallin 1 Pred. 3: 47 (c. 1830); jfr I 1 d. — i substantivisk anv. Der är en Noe-ark af Hennes Nåds bekanta, / Alt Folk af stora namn, bland ringa anförvanta. G. F. Gyllenborg 3: 238 (1773, 1797).
Spoiler title
Spoiler content