[jfr ä. d. anfejde, af nt. anveiden; jfr äfv. AN, adv. II 1 b]
(†) draga i (l. börja) fejd mot, angripa. Konungen i Danemarck .. tohrde .. wela .. anfeigda Eders Kongl. Maij:tz Rijke. Hist. handl. 3: 152(1704). At han (dvs. fienden) de Svenska kusterna ei kunde anfeigda. Nordberg 1: 761(1740). — skarpt klandra l. smäda, angripa, antasta. (Om) en eller annan af them .. skulle der öfwer (dvs. för sin ämbetsförvaltning) blifwa anfegdat. Stiernman Riksd. Bih. 323(1644). — jfr FEJDA.
