ANMÄTA, v.; vbalsbst. -ING.
Etymologi
[jfr ä. d. anmætte sig, ä. holl. zich aanmeten, t. sich anmassen; jfr äfv. FÖRMÄTEN]
(†) refl.: göra anspråk på; tillmäta l. tillvälla sig. Hwarföre dierfwens j eder anmäta, / Ett Kongzligt nampn, wälde och stoor wåhning? Gyldenhielm Ps. 4 (c. 1605). Förvthan någon anmäting til (dvs. anspråk på) samma Landzort, eller Danmarckz Crones förminskning. Girs G. I 129 (c. 1630). Storfursten i Ryssland skall uthi någre sine pass anmäta sigh titelen aff Liffland. RP 3: 17 (1633).
