ANSKRÄMLIGHET an3skrämlig~he2t l. 3~200, äfv. 040~1, stundom -rä2m-, äfv. -SKRÄMMELIGHET an3~skräm2elighet l. 3000~2 l. 0400~1, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
(hvard.; se för öfr. föreg.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara anskrämlig. — särsk. till ANSKRÄMLIG 1; äfv. mera konkret. Att Katarinahissen hvad det yttre beträffar är en ren anskrämmelighet .. måste väl den mest praktiskt anlagde medgifva, äfvensom att anskrämmeligheten ingalunda förminskas af jätteannonserna där uppe. J. Levart i SvD 1899, nr 326, s. 3.
