ANSTÖTLIGHET an3støtlig~he2t l. 3~200, sällan 0400 (anstö´tlighet Weste; ànnstötlighét Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
eg.: egenskap(en) att vara anstötlig. Möller (1790). — särsk.
a) motsv. ANSTÖTLIG 4 a. Hos Jean Paul har man klandrat .. hans anstötlighet. C. F. Dahlgren († 1844) enl. Kindblad (1867). Olof Håkansson .. föreställde omigen anstötligheten af sådana ord. Fryxell Ber. 36: 107 (1866); jfr b. jfr: En följd af sammanhängande Ackorder, bland hvilka man, utan anstötlighet för Gehöret, kan stanna en stund på den sista. Mecklin För beg. i tonk. 22 (1802). — konkretare: ngt som väcker anstöt; anstötligt uttryck l. beteende l. förhållande; i sht i pl. Begrepet om critik (tyckes) vara så ihopblandadt med begrepet om .. anstötligheter .. och ordabång, at Läsaren lättligen kan taga det ena för det andra. Sahlstedt Crit. saml. 9 (1759). Den läsare, som endast betraktar detta stycke delvis, skall på många ställen finna stora anstötligheter. Han skall utan tvifvel tycka att ämnet är hvad man kallar skabröst. Hagberg Shaksp. 9: 323 (1850). De mångahanda anstötligheter, som .. i Paris ständigt möta en alldeles ogeneradt på öppen gata. PT 1895, nr 100, s. 2.
