SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANSVARIG an3~sva2rig (a`nsvarig Weste), adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[med afs. på bet. jfr t. verantwortlich, fr. responsable]
I. eg. om person: som ansvarar l. har ansvar l. eger att ansvara. jfr MED-, O-ANSVARIG.
1) i allm.: skyldig att stå till svars, att redovisa l. aflägga räkenskap; särsk. i fråga om moralisk tillräknelighet; jfr ANSVAR I 1, 2, ANSVARA I 1, 2. Moraliskt ansvarig för sina handlingar. Nordberg 1: 15 (i handl. fr. 1690). Den blindaste Hedning (vet), af blått ahning, .. At Människan .. bör lyda sin kallelse .. samt At hon för sin vandel är ansvarig. Tessin Bref 1: 93 (1751). Deräst hans Son någon skada til lifvet voro vederfaren, skulle Konungen derföre hos Gud blifva honom ansvarig. Celsius E. XIV 221 (1774). Människan .. måste tänka sig ansvarig eller sina gerningar tillräkneliga inför Guds, sitt eget Samvetes och sina Medmänniskors Domstol. Boëthius Sed. 116 (1807). Vid valet af en brud .. (är) den enskilde mannen .. ingen utom sig sjelf ansvarig för sitt tycke. Tegnér 3: 206 (1823). Kaptenen .. är regements-chefen ansvarig för kompaniets tjenstbarhet. Tj.-regl. 1858, 1: 99; jfr 2. Nyblæus Straffr. 9 (1865, 1879; se under ANSVARA I 1). Fritt och ansvarigt handlande personligheter. H. E. Larsson i Nord. tidskr. 1892, s. 684. jfr: För öfrigit äro riksens råd förbundne att vara riksens ständer ansvarige och göra redo för deras rådslag. RF 1719, § 14; jfr 2. jfr SJÄLF-ANSVARIG. — särsk. i uttr. göra (ngn l. ngt) ansvarig(t) för (ngt), kasta ansvaret för (ngt) på (ngn l. ngt), gifva (ngn l. ngt) skulden (för ngt). Beskyllningar, som göra philosophien ansvarig för throners fall. Leopold 3: 85 (1797, 1816). (Oxenstierna skref) till kurfursten ett ganska allvarsamt bref, och gjorde honom ansvarig för det nya krig, och för all den blodsutgjutelse och allt det elände, som af kurfurstens visade obillighet hädanefter kunde förorsakas. Fryxell Ber. 7: 122 (1838).
2) i sht jur. som (på grund af sin ställning) eger att bära de rättsliga följderna af vissa förbrytelser l. försummelser; jfr ANSVAR I 3, ANSVARA I 3; stundom: hemfallen åt ansvar (se d. o. I 5). Konungens ansvariga rådgifvare. Ansvarig utgifvare (af en tidning). Och skola riksens råd .. vara ansvarige, om de på något sätt sökia att föredraga deras anhörige, andra meriterade män till .. förfång. RF 1720, § 40. (Ordinarie statsmedel m. m.) må icke annorlunda användas, än faststäldt blifvit; varande statsrådets ledamöter ansvarige, om de låta afvikelse derifrån äga rum. RF 1809, § 65. För innehållet af tryckt skrift .. vare författaren ansvarig. Konst.-utsk. mem. 1871, nr 7, s. 33. jfr: Om någon på Riddarhuset impune (dvs. ostraffadt) ock utan at vara ansvarig, får igenom någon fråga .. angripa någon med något, som kunde vara honom förklenligit. Stobée i 2 RARP 4: 102 (1726). — särsk.
a) (föga br.) förbundet med att-sats utan föreg. för. Embetsmän, som äro ansvarige, att intet brott innom deras befattningskrets undslipper lagens näpst. Boëthius Nat. 184 (1799).
b) (numera knappast br.) med prep. vid framför uttr. för det hvarmed ngn ansvarar. Annars kommen I at blifva derföre vid edert hufvud ansvarig. Ehrenadler Tel. 114 (1723).
3) i sht jur. motsv. ANSVARA I 4 som svarar l. står inne l. som är skyldig att svara l. stå inne (för ngt). Bolagsstyrelsen är solidariskt ansvarig för bolagets löpande förbindelser. Hvar och en (af arfvingarna), som Creditor vil sökia, (skall) vara för hela Skulden ansvarig. Abrahamsson 338 (1726). För gäld .. vare enka .. ansvarig allenast med egendom, hvaröfver hon egde råda vid mannens död. SFS 1862, nr 52, § 17. Winroth Arfving. ansvar. 128 (1879). — särsk. om sak, motsv. ANSVARA I 4 b. En ansvarig Grundfond af 5 och en tredjedel millioner Rdr. SvT 1852, nr 14, s. 1. Mannens arfvejord blefve då .. solidariskt ansvarig för all makarnes gäld. Thyrén Makes gäld 66 (1893).
4) (numera föga br.) motsv. ANSVARA I 5.
a) som går i borgen l. i god (för). Björn Förf. yngl. 70 (1792). Svullnaden är redan fallen; men om den ock varit mycket värre så kunde jag ändå varit ansvarig för att den snart skulle gått öfver. Granberg Dram. 241 (1811).
b) som står i pant (för) l. utgör säkerhet l. borgen (för). (Vi) tilbiuda oss at vara Gislan, som skole vara ansvarige för Idomenei Uprichtighet. Ehrenadler Tel. 424 (1723). Ditt hufvud är mig ansvarigt, att ej detta bref lemnas till Hertigen af Casano. Gustaf iii Skr. 3: 107 (1786). (Gamla testamentets skrifter) utskrefvos och utgåfvos ifrån någon auctoritet, som var ansvarig för textens rigtighet. Agardh Teol. skr. 1: 136 (1855); jfr 1.
II. om sak: som är förenad med l. ådrager ansvar.
1) (numera föga br.) motsv. ANSVAR I 2, i sht om ämbete, uppdrag o. d.: förenad med (drygt) ansvar, ansvarsfull. En så ansvarig och afundad Heder. Dalin Vitt. I. 3: 213 (1751). Den säkra .. kunskap, som vid et så ansvarigt göromål (dvs. lärarekallet) erfordras. Leinberg Skolv. 2: 229 (1803). Lindblom Kat. nr 69 (1811). Det ansvariga ämbete jag innehar. Tegnér 6: 200 (1833). Att rätt förkunna henne (dvs. kristendomens lära) är .. icke blott ett vigtigt, utan äfven ett ansvarigt kall. Dens. 4: 76 (1839). Mödosamma och ansvariga arbeten. Fahlcrantz 6: 153 (1843, 1865). Sundén (1885).
2) (nästan †) motsv. ANSVAR I 5: ådragande (laga) ansvar, förenad med straffpåföljd; straffbar, straffvärd. L. .. har på ett högst ansvarigt sätt deltagit i .. (brottets) utöfvande. Törngrenska målet 276 (1801). Att missvårda (denna gräns), är ett ansvarigt brott. Ödmann Anv. t. skrift. 6 (1823). jfr: Blodet är .. både werdt och answarigt. Thet .. stiger vp åt himmelen; nedkallande hemnd, när thet oskyldigt wis vtgutit är. Sahlstedt Hofart. 138 (1720).
III. (†) motsv. ANSVARA II: svarande (mot), motsvarig. Emot hvilka (dvs. Livlands produkter) våra utförda Koppar- och Järn-Tilvärkningars värde icke varit ansvarigt. Voltemat Statsk. 3: 118 (1742). Kejsaren .. lindrar dödsstraff, med et annat mindre, men deremot ansvarigt. Ekeberg Ostind. r. 119 (1773).
Spoiler title