publicerad: 1901
ARAB ara4b (ara´b Weste; i vers — ∪ Spegel Guds verk 189 (1685), Dens. Op. par. 27 (1705), Düben Sat. 86 (1722)), i bet. 1 o. 2 m., i bet. 3 m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr fr. arabe, af lat. arabs, arabis, af gr. Ἄραψ, Ἄραβος, från ngn semitisk dial. (jfr hebr. ‛arāb, ‛arābī, eg. stäpp- l. ökeninvånare); jfr äfv. eng. arab]
1) inföding l. inbyggare i Arabien; individ tillhörande den stora semitiska folkstam som från Arabien utbredt sig öfver stora delar af Afrika o. Asien. Apg. 2: 11 (NT 1526). Gosem then Araben. Neh. 6: 1 (Bib. 1541). Algebra .. en viss dehl af räkne-konsten, upfunnen af Araberna. Serenius (1734). (Steniga Arabien) bebos af det slags Araber, som kallas Beduiner, och bo uti Tält. Djurberg Geogr. 4: 48 (1795). Araben (har) aldrig sett någon utländsk magt herrska öfver sina sandfält. Ekelund Medelt. hist. 53 (1828, 1834). Herdefolk .. äro .. araberna i sydvestra Asien och nordliga Afrika. E. Svensén i Ekon. samh. 1: 42 (1891). — i vidsträcktare bet. Araber kallas alla folk, hvilka tala arabiska som sitt modersmål. H. Almkvist i NF 19: 302 (1895). — i bild, om produkt från Arabien. Jag föredrar araben / resande från Yemens slätter, / som står för mig, när jag vaknar, / på mitt bord och doftar mokka. Tegnér 3: 59 (1840). — jfr NORD-, STADS-, SYD-, TÄLT-, ÖKEN-ARAB m. fl.
3) häst af arabisk ras. Altén Golmar-Ada 11 (1797). Den Arab, som honom bar, / Var första springaren i hela Svea rike. Franzén Skald. 2: 225 (1828). En Arab af förnämsta slaget är snarare liten än stor. Billing Hipp. 176 (1836). Central-Arabien, de yppersta arabernas vagga. C. G. Wrangel Handb. 989 (1886). Araben, hästslägtets obestridt ädlaste representant. Därs. 1002. Vagnen .. drogs af tvenne eldiga araber. Roos Skugg. 75 (1891). jfr: Hemmagjorda araber .. hafva vi .. litet hvar varit i tillfälle att se. C. G. Wrangel Handb. 987 (1886). — jfr ANGLO-, FULLBLODS-, ORIGINAL-ARAB.
-GOSSE ~20. Swahn Stanley Liv. 164 (1873). —
-HÖFDING~20. —
-KVINNA~20. —
-SCHEJK~2. —
-TÄLT~2.
Spoiler title
Spoiler content