AFBLÄDA a3v~blä2da (a`fbläda Weste), v. -ade, l. -er, -blädde, -blädt, -blädd (se för öfr. BLÄDA). vbalsbst. -ANDE, -NING. —
1) (mindre br.) taga bladen af (en växt). Affblädia (vinträd). P. Erici 1: 169 a (1582). Afblädad, defoliatus (kallas den stam), som har förlorat sina blad. Marklin 360 (1818). De afblädda träden. Wallin 2 Pred. 3: 111 (1826). För yngre träd .. (förordas) skottens afblädning. Om nämligen på hösten .. bladen ej visa benägenhet att gulna och affalla, afplockas dessa helt och hållet. Pihl hos Lindgren Trädg. 3: 102 (1872).
2) (enst., †) från en växt borttaga (bladen). De understa bladen som gulna och snart rutna, (böra) afblädas. Fischerström 3: 69 (1781).
