AFKAMMA a3v~kam2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -KAMNING.
Etymologi
[jfr d. afkæmme, t. abkämmen, holl. afkammen]
1) aflägsna; kamma bort; kamma lös. Dähnert (1784). A(fkamma) dam, orenlighet .. Du kammar så häftigt, att du a(fkamma)r allt håret. Dalin (1850). Hartset insamlas på det sätt att getter drifvas igenom busksnåren, hvarvid hartset fastnar vid getragget och sedan afkammas. Sandahl i NF 9: 493 (1885).
2) rengöra l. från lösa hår, orenlighet osv. befria (hufvud, päls osv.). Dalin (1850).
II. borttaga kammen (jfr KAM) på (ngt).
1) [efter t. abkämmen o. fr. écrêter] mil. nedskjuta öfre kanten af l. gm beskjutning småningom minska höjden af (en vall o. d.) l. tjockleken af (en jordbetäckning). Af bomberna afkammades jordtäckningen. C. Hedlund i Tidskr. i fortif. 1878, s. 225.
2) tekn. vid broslagning upplyfta änden af (ett underslag), så att kammen ej längre griper om bäddbjälken (bockhufvudet, pontonrelingen, hammarbandet). Vid bocken närmast land iakttages att, sedan ledtågen äro fästa, afkammas de båda yttersta underslagen. Pont.-regl. 70 (1880).
Ssg (till I): AFKAMNINGS-HÅR310~2.
a) hår(affall), som afkammas ur på hufvudet kvarsittande (fruntimmers-)hår.
b) (numera knappast br.) affall, som bildas vid hårs bearbetning (af perukmakare). Mycket går förloradt i afkamningshår. Kindblad (1867).
