AFKANTA a3v~kan2ta (a`fkanta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Ehrenheim Fys. 215(1822)), -NING (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. afkante, t. abkanten]
— jfr KANTA AF.
1) borttaga (i sht den skarpa l. ojämna) kanten på (ngt); gm borttagande af ojämnheter åstadkomma passande l. jämna kanter på (ngt). Afkanta (dvs. fasa) ett bräde l. en planka. Lind(1738, 1749). Vrängarne (dvs. spanterna) böra göras höga och tunna, samt litet afkantas på bägge sidor ned emot botnen. Fischerström 4: 110(1792). Hörnen äro något afkantade. Brunius Gotl. k. 1: 332(1864). — (mindre br.) borttaga (det, som utgör kanten l. det yttersta på ngt). Afkanta kransen på en torta. Almqvist(1842). Dalin(1850).
2)
a) (mindre br.) gifva (ngt) en kantig form. Nichfördjupningarne äro dels afkantade, dels afrundade. Brunius Sk. k. 425(1850).
3) (mindre br.) gm åsättande af (nya) kanter l. kantband o. d. göra i ordning l. uppsnygga; jfr AF II 7 a.Afkanta .. Rafraîchir; neml. le bord d'un chapeau .. un manteau o. s. v. Nordforss(1805). Weste(1807).
