BÄLTARE bäl3tare2, m.; best. -en, äfv. -n; pl. = ((†) -tara GR 1: 242 (1524)).
Etymologi
[fsv. bältare; till BÄLTE 1; jfr t. gürtler]
(i fråga om förh. under medeltiden o. 15—1600-talen) eg.: person som förfärdigar bälten o. därtill hörande spännen; gälbgjutare, gördelmakare; sadelmakare. Gwlsmedher, Kleensmedher, .. Beltara. GR 1: 242 (1524). Olaff beltthare .. motthe frij och obehindret medt hans ærbetis werck riidtygh och annen deel som han giort haffuer giffua sigh nidh wtij smaalandt ath forytthra thet. Därs. 3: 281 (1526). Thet tunne bläck, szom Bältere bruke pläge. Därs. 16: 573 (1544). Flere af slägten (dvs. Sven Bælters förfäder) voro Bältare. BL 3: 121 (1837). Seldon för Artilleriets behof tillverkades dels af bältare, lönade af Kronan, dels ock af enskilda Remsnidare, eller Sadelmakare. VittAH 17: 282 (1839, 1846; i fråga om förh. under Gustaf II Adolfs regering).
Ssgr: A (†): BÄLTA-TRÅD, se C.
B: BÄLTAR-TRÅD, se C.
C: BÄLTARE-SVEN. (bälter- 1887) (i fråga om förh. under medeltiden o. 15—1600-talen) gesäll hos bältare, gördelmakargesäll. Bältaresvennernes skråordning, som tillkom före 1437. Lundin (o. Strindberg) GSthm 50 (1880). —
-TRÅD. (bälta- 1848 (möjl. tryckfel). bältar- 1717) [jfr t. riemerdraht] bleckslag. benämning på järntråd af viss groflek, förr använd till söljor, spännen o. d. af sadelmakare, numera bl. brukad inom bleckslageriet. Förordn. 15/7 1717, s. 7.
D (†): BÄLTER-SVEN, se C.
