publicerad: 1924
BÄLTE bäl3te2, n.; best. -et; pl. -en ((†) = 1541. -er 1541—1640).
Ordformer
Etymologi
[fsv. bælte, motsv. d. bælte, isl. belti; jfr fht. balz, eng. belt; af lat. balteus, balteum, af ovisst ursprung]
1) plagg l. utrustningspersedel, afsedt (afsedd) att fästas om lifvet (jfr dock a slutet) o. vanl. bestående af ett mer l. mindre bredt, bandformadt stycke af läder l. tyg l. dyl., ofta hopfäst med spännen o. försedt med beslag; i allm. tjänande att hålla klädesplagg samman l. hindra dem från att falla, ej sällan äfv. afpassadt till förvaringsställe l. till att därvid fästa hvarjehanda ting; stundom (numera i sht i fråga om kvinnodräkten) företrädesvis l. uteslutande tjänande till prydnad; jfr GÖRDEL, LIFREM, SKÄRP. Spänna bältet om l. på sig, ett bälte om lifvet. Ett bälte med nickelspänne och läderficka. Elektriskt, magiskt bälte. Clädd vthi it sidt lijnclädhe hengiandes nedher på foten, och begiordhat cring om brystet medh it gyllene bälte. Upp. 1: 13 (NT 1526). Ett förgyltt bälte, upslagett på rött flögell. GR 24: 155 (1553). Handbredh bälten, af lädher utan spänger, binda qinfolken om sigh. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Med .. / .. sobelpels och stickadt bälte, / En annan flicka hade gått. JGOxenstierna 2: 303 (1795, 1806). — jfr ATLAS-, GUMMI-, JAKT-, KNIF-, LIF-, LIFRÄDDNINGS-, LÄDER-, SILFVER-, SKAUT-BÄLTE m. fl. — särsk.
a) (förr) om till krigares utrustning hörande lifrem, företrädesvis tjänande till att därvid bära vapen, i sht svärd. The dugligeste knechterne .. motte .. haffve rör vijd belthedt. GR 25: 472 (1555). Frälszemanna Rustning, som war .. ett långt Röör och under Bältet ett stackot Röör. Girs E14 24 (c. 1630). Dän Andra Swenske Riddare-Orden (är den som blifvit) af Swärdet eller Bältet kallad. HSH 3: 144 (1693). Det trogna svärdet vid bältet. Adlerbeth Æn. 189 (1804). Han drog sitt svärd från bälte. Tegnér (WB) 3: 66 (1818; i rim). — (†) axelgehäng. Öfver ena axeln bälte med värja i. Fryxell Ber. 10: 212 (1842).
b) i vissa uttryck.
β) (†; jfr dock slutet) i uttr. spänna bälte, förr ngn gg bältet l. sitt bälte (med, förr äfv. mot l. för ngn l. ngt), kämpa (i tvekamp), strida; förr äfv. bildl. Ey någon diärff ok modig Hielte, / Som mäd en Hector spände Bälte. Lucidor (SVS) 348 (1673). Hercul sielf är alt för svag mot honom spänna bälte. Lagerlöf Vitt. 26 (c. 1680). Så spänte Herkul Kung för sinom Moor-far Bälte. Dahlstierna (SVS) 141 (1697). Mot denna sats, vil jag väl bälte spänna. Dalin Vitt. 3: 434 (1739). Hemförlåfvade Ryttare och Knecktar .. fingo .. lust at än en gång spänna bälte. Nordberg C12 2: 49 (1740). (Sv.) Spänna belte med enom, (t.) mit einem anbinden. Lind (1749). Svedelius Norge 126 (1866; bildl.). — särsk. (fullt br.) i fråga om ett slags tvekamp (se BÄLTE-SPÄNNING). Rudebeck († 1710) Smål. antiquiteter 189, 190 (hskr. i Lunds Univ.-bibl.).
γ) (†) i uttr. binda (ngt) vid sitt bälte, vidkännas, taga på sig; jfr BEN II 1 j α. Runeberg (1857) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 142. CVAStrandberg 5: 187 (1862).
ε) (†) i uttr. bära barn(et) l. foster under bälte(t), vara hafvande. Kirstin Nanna .. hade låtet sigh besofua och bär barnet vnder Beltet. VRP 1642, s. 1073. VDAkt. 1751, nr 129.
ζ) [möjl. utgående från en eljes icke anträffad bet.: midja, bältestad] (numera knappast br.) i uttr. ett hugg l. slag i bältet (förr äfv. bälte), svår stöt, motgång, olycka, fientligt angrepp mot ens lycka l. framgång l. planer. Denne åtskilnad (dvs. distinktion) var ett starkt hugg i bältet för migh. ANordenhielm (1689) hos Carl XII Bref 452 (i referat af en diskussion). Nordberg C12 1: 606 (1740; lat. orig.: levius ferient). (Sv.) Det var et hugg i bälte, (lat.) Damni id caussa fuit. Sahlstedt (1773). Dalin (1850).
c) i ordspråk, t. ex. Then pungen henger wäll widh thet bältet. SvOrds. C 6 b (1604). Alle nycklar hängia icke wijd ett bälte. Grubb 15 (1665). Dhen taskan wedh dhet bältet. Dens. 84.
d) i uttr. Orions bälte, benämning på tre i rak linje sittande stjärnor i stjärnbilden Orion, ”tre kungar”, ”tre vise män”, ”Jakobs staf”. Corvin Styrm. N 1 a (1756).
2) om ngt (område l. föremål) som i ett l. annat afseende liknar ett hopknäppt l. utsträckt bälte. En svart tunna med hvitt bälte på midten. Forten omgåfvos af bälten af taggtrådsnät och varggropar. Bälta med njo bälten. Linné MusReg. 6 (1754). I Sunden ser man så kallade Bälten på stenarne efter vatten, som fordom stiget til 2 alnar högre än nu. Fernow Värmel. 20 (1773). Af Jupiter sågo vi (genom Dollonds tub) tydligt bältena och tre månar. Berzelius Res. 340 (1819). Stjertpennorna (på tjädern äro) svarta med ett bredt bälte af hvita fläckar 2—3 tum bakom spetsen. Nilsson Fauna II. 2: 44 (1835). Inom Värmlands bergslag börjar så att säga ”det bälte af järn, som går öfver midjan af Sverige”. Höjer Sv. 1: 440 (1875). Det brandfria bälte, som i hvarje fall bör begränsa ett brandfält, behöfver ej vara mera än 6 alnar bredt. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 11. Malmförande stråk eller bälten. Flodström Naturförh. 61 (1918). — jfr BJÖRK-, DYN-, JORD-, KLIMAT-, KUST-, MALM-, MORÄN-, NORRSKENS-, SKOGS-, STRAND-, VEGETATIONS-BÄLTE m. fl. — särsk.
a) geogr. om hvar och en af de fem delar hvari jordklotets yta tänkes delad af med ekvatorn parallella linjer; äfv. allmännare: zon. Heta bältet (på bägge sidor om ekvatorn till vändkretsarna). Norra tempererade bältet (mellan norra vändkretsen o. norra polcirkeln). Södra kalla bältet (mellan södra polcirkeln o. sydpolen). Leopold 2: 193 (1801, 1815). Genom Eqvator samt Pol- och Vändkretsarna delas Globen i fem så kallade Zoner eller Bälten. Regnér Begr. 323 (1803). (Man) har .. indelat växttäcket på jorden i bälten (zoner) till ett antal af åtta på ömse sidor om eqvatorn upp till polerna. NF 18: 49 (1894).
b) geogr., meteor. i uttr. stilla bälte, trakt af jorden som till följd af att dess lufttryck är större l. mindre än omgifningens utmärkes genom vindstilla l. svaga, mycket obeständiga vindar; kalmgördel, kalmbälte; äfv. bildl.; särsk. i best. sg. o. i uttr. ekvatorns stilla bälte, området mellan nordost- och sydostpassadens regioner, kalmbältet, kalmgördeln. Hildebrandsson Buchan 136 (1874). Stilla bälten eller kalmer. Rubenson Meteor. 120 (1880). ”Ekvatorns stilla bälte” .. flyttar sig med solen efter årstiderna. Wrangel SvFlBok 404 (1898).
c) herald. öfver en skölds hela bredd (l. längd) gående band upptagande ungefär en tredjedel af skölden. Uggla Herald. 55 (1746).
d) mat. i uttr. sfäriskt bälte, den del af en sfärs yta som ligger mellan tvenne sfären skärande, sinsemellan parallella plan. Bergroth Geom. 224 (1876).
Ssgr (i allm. till 1): A: (2) BÄLT-AGAT. (†) miner. ett slags agat med bandformig teckning. Retzius Min. 269 (1795). —
-BAND. (bälte-) om det mjuka band som utgör hufvudbeståndsdelen af ett bälte; äfv. om en från bältet i vissa trakters kvinnliga nationaldräkt framtill nedhängande list. SDS 1899, nr 303, s. 1. Wistrand Folkdr. 17 (1906). —
-FORMIG. —
-HAKE. (bälte- 1905—1911) metallkrok som är fäst l. afsedd att fästas i ett bälte. Bälthakar, vid hvilka man hänger börs eller arbetsväska, solfjäder och parasoll. Freja 1873, s. 158. Vid bältet fästes den s. k. bälthaken, med hvilken brandkarlen, när han står på en stege, kan haka sig fast vid stegen. Ahlström Eldsl. 364 (1879). —
(2) -PANSAR. sjömil. långsmalt fartygspansar anbragt i vattenlinjen längs hela fartyget. Bältpansaret når 0,9 m. öfver och 1,7 m. under vattenlinien. TSjöv. 1891, s. 33. —
-ROS. med. ett slags utslagssjukdom som, när den förekommer på bålen, sträcker sig i form af ett band l. bälte från ryggraden till framsidan af bålen. Hartman Husläk. 304 (1828). —
(2) -SIKTE. jäg. Bältsigte. Ett sådant sigte som medelst en ring är lagdt omkring pipan. Bössor med bältsigte anses skjuta väl, och orsaken dertill är att bältsigtet vanligen är högt, hvarigenom man säkrare träffar än med låga sigten. Swederus Jagt 325 (1832). Dalin (1850). —
-SKINN. (†) skinn l. läder afsedt l. användt till förfärdigande af bälte(n). VgFmT I. 8—9: 91 (i bouppt. fr. 1554). —
-SPÄNNING, se B. —
-SÖLJA. (bälte-) [fsv. bältesylghia] jfr -SPÄNNE. Bältesöljor och andra beslag. AntT XI. 3: 87 (1893). —
B: BÄLTE-BAND, se A. —
-BARN. (†) barn som med tillhjälp af en axelbindel bäres på armen. Liten Kerstin hon var icke bältebarn, / hon kasta' kring sig femton vippor gullband. Landsm. 2: LVII (uppteckning fr. c. 1875). —
-BESLAG, -BRYNE, -HAKE, se A. —
-RÖR. (bältes- 1566) (†) pistol. BtFinlH 4: 322 (1566). Skjutgevären voro dels långa, .. dels korrta, hvilka bestodo af Sadel- eller Belterör. VittAH 3: 221 (1788, 1793). —
-SILFVER. (†) jfr BÄLT-BESLAG. Gammelth oförgylth belte sölff voge två lödigmarcker halfftannet lodh tu qvintin. GR 28: 159 (1558). —
-SPÄNNE. se A. —
-SPÄNNING. (bält- 1749) (förr; jfr anm.) benämning på ett slags tvekamp (tidigast beskrifven hos Rudebeck († 1710) Smål. antiquiteter) hvarvid de båda kämpande bl. a. spände samman bältena o. sökte hugga hvarandra med knifvar. Det vissaste man derom (dvs. om Urshults inbyggares seder) vet, är, at de varit hugade för Bardalek och Bältspänning, en hårdhänd lek, som äfven i senare tider eij afklätt sig burskap. SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 19. Holmberg Nordb. 252 (1852). Likaledes (dvs. utom Rudebeck) talar Krok om bältespänningen. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 386 (1868). Anm. I domböcker l. liknande urkunder från Värend har hittills ej anträffats ngn som helst antydan om tillvaron af en sådan tvekamp som den af Rudebeck beskrifna. —
-STAD. [fsv. bältestadher, d. bæltested, isl. beltisstaðr] (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgadt) midja. Gislare ordan .. gingo nakne nidh til beltestadhen. OPetri Clost. A 4 a (1528). Det (dvs. håret) öfver nakna skulderblad / flöt ned till hennes bältestad. Sturzen-Becker 4: 166 (1862). Klint (1906). —
(2) -STARR. (†) med. ett slags starr (ögonsjukdom), vid hvilken linsgrumlingen bildar ett tunt, skarpt begränsadt lager rundt omkring linskärnan, lagerstarr. MedArch. I. 2: 173 (1863). —
-SÖLJA, se A.
C (numera bl. ngn gg i ord som äro benämningar på i äldre tid förekommande föremål l. sakförhållanden): BÄLTES-GRANN. (†) kinkig med afseende på bälte. Och icke är jag så bältesgrann, / .. jag snörar mig med ett litet gullband. Fatab. 1911, s. 210 (folkvisa). —
-KNIF, se A. —
-LED, m. (†) länk af ett (silfver)bälte. Han .. satte en beltesledh om 13 lodh i pant. VRP 1650, s. 513. —
-RÖR, se B. —
-VÄSKA, -YXA, se A.
Afledn.: BÄLTA, sbst.1—2, se d. o. —
BÄLTIG, adj.2, förr äfv. BÄLTOT, adj. (-ogh c. 1630. -ot c. 1640. -et 1753. -ig 1807 osv.) (mindre br.) till 2: försedd med tvärgående band l. bälten med afvikande färg; förr äfv.: kantad, infattad af ett (dylikt) band l. bälte. (Sv.) Beltogh sugga som belte har om sig af annan fergha. (lat.) cingulo insignita sus. Bureus Lex. 2: 6 (c. 1630). Lundell (1893).
Spoiler title
Spoiler content