BEFEJDA befäj4da l. 032, v. -ade.
Etymologi
[y. fsv. befeidha, sannol. efter ett mnt. ord motsv. mnl. beveden, mht. bevêheden, t. befehden; jfr mnt. bevedigen; se BE- o. FEJDA]
(numera knappast br.) med fejd l. krig hemsöka, bekriga. Våre undersåter af Östrebottnen .. hafve .. befruchtedt, atth the .. blifve af .. hertigh Johan .. befeygdede. RA 2: 92 (1563). Gudh hafwer .. uthi wåre händer gifwit wår fiendes alderbästa willkor och lägenheet hwarigenom then .. oss .. anfechta hafwer kunnat och befeigda. Gustaf II Adolf 301 (1627). Den hielten .., / Som ensam frälste et befägdadt land och rike. Geisler Vitt. 382 (c. 1720). Länder, som .. befejdade sig sjelfva. Palmblad Fornk. 2: 94 (1844). — oeg., i fråga om ordfejd: bekämpa. Turnstridigheterna, som nu dela tyska allmänheten i tvenne hvarandra häftigt befejdande partier. Atterbom Minnen 588 (1819).
