BEFINGRA befiŋ4ra, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. befingre, holl. bevingeren, t. befingern; se BE- o. FINGRA; jfr följ.]
(föga br.) fingra l. taga l. känna på. Hon lossar (dvs. låtsar) rädas för, / Att hon befingras skall, doch ingen henne rör. C. Gripenhielm Vitt. 304 (c. 1685). Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 11 (1837). — i bild. Med den gladaste oförsynthet hemtade den (dvs. upplysningstidehvarfvets filosofi) ned .. den bättre mensklighetens skatter, och befingrade dem för att derom få en rätt klar och handgriplig kunskap. Geijer I. 5: 87 (1811).
