1) (upprepade ggr) vidröra l. taga på (ngt) med fingrarna; tumma på (ngt); vanl. intr. i förb. med prep., i allm. prep. på, i Finl. vanl. prep. om. Stiernhielm Gåta(c. 1650). Märk, hur dess hvita hand på mandolinen fingrar. Bellman 2: 167(1783). Nymphen solfjädren fingrar och fläktar sin barm. Dens. 3: 90(1790). Gossen fingrade om sin slant. Lindberg FinNov. 1: 217(1894). Jag lefver allena, jag fingrar min flöjt, / jag suger min sura pipa förnöjdt. Karlfeldt FridVis. 65(1898). — särsk. (†): handskas med (ngt). Jag var frå barndom vp til goda seder bögder, / At fingra lijn och vll och andra hushålls slögder. Kolmodin QvSp. 1: 633(1732).
2) (tillf.) gestikulera med fingrarna. Hon fingrade förtvivlat i luften för att få fram (dvs. uttrycka) det hon ville. Fröding ESkr. 2: 33(1891).
