BEKAJARE bekaj4are, i Sveal. äfv. 0302 (bekàjjare Almqvist), r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[liksom d. bekajer af holl. bekaaier (l. ngn nt. motsvarighet därtill) l. t. bekaier; säkerligen ansluter ordet sig till KAJA, v., ss. sjöt. (se särsk. cit. fr. Smith); jfr BEKAJA, v.2; den holl. sidoformen pegaaier synes dock tyda på att det är af annat ursprung (kanske af de i bet. 1 använda span. perigallo (de la mezana) l. port. perigalho (da mezena), l. möjl. af det med dessa likbetydande eng. peak-halyard, ä. eng. äfv. halier), i hvilket fall det torde hafva erhållit formen bek- gm folketym. ombildning]
sjöt. benämning på vissa slags tåg; jfr KAJARE. jfr: Bekajare är egentligen ett slags gigtåg, men skiljer sig från detta sistnämnda deri att bekajaren vid halande i den icke allenast drager ihop seglet utan äfven ”kajar”, förändrar ställningen på det rundhult, vid hvilket seglet är underslaget. Smith (1899).
1) (förr) tåg hvarmed mesanspriets öfre del upptoppades o. kajades. Röding 1: 272 (1794). Bekajare till ett gaffelsegel. Uggla Sjölex. (1878, under peak-halliard).
2) tåg anbragt på ledsegel (l. flygande öfverbramsegel) o. användt till att vid seglets bärgande hopdraga detsamma o. underlätta dess nedhalande. D. Sjöbohm Sjömanöv. 62 (1787). Röding 1: 273 (1794). Bekayaren halas tils Ledsegelsråen passerat Märsse boglin. Pihlström Aflöpn. 1: 277 (1796). Trolle Tackl. 135 (1841). Ekelöf Ordl. (1899). — jfr LEDSEGELS-, UNDERLEDSEGELS-, ÖFVERBRAMSEGELS-BEKAJARE m. fl.
