BESÄLLA besäl4a, i Sveal. äfv. 032, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(i poesi o. högre stil, mindre br.) göra säll, lyckliggöra. (Hon) mig besvor att hennes (dvs. dotterns) barndom skydda, / Att blott den man, dess eget hjerta valt, / Besälla med dess hand. Stagnelius 1: 303 (c. 1815). Ljuset besällar allt. Blott Ryssland suckar i mörker. Därs. 38 (1817). Kärlekens nektar / Besällar en hvar. Dens. 2: 536 (c. 1820). Förtroligt skall jag söka att besälla / Din lefnads snabba vår. Runeberg 2: 256 (1830). O, hvarför kan jag ej hans dar besälla. Därs. 292 (1830). Gud, som besällar dessa verldars skara. Lovén Dante 3: 47 (1857). Den naturförtjusning, som besällade våra förfäder. Bergström Litt. o. nat. 86 (1889). Skickad att qväda jag är om de mogande / männens af goda / varsel besällade färd. Risberg Aischylos Agam. 6 (1890). jfr: Äfven sedan (dvs. efter sin studenttid) brukar han (dvs. Runeberg) ett ord af Stagnelius' uppfinning, ”besälla”, hvilket han dock snart släppte. C. G. Estlander i Finsk tidskr. 1901, 2: 275.
