BESÄNDA, v. -sände, -sändt; se för öfr. SÄNDA. vbalsbst. -ING (se d. o.), -NING (se d. o.).
Etymologi
[fsv. besända, af mnt. besenden, motsv. holl. bezenden, t. besenden; se BE- o. SÄNDA]
1) [jfr fsv. besende theris fulmectuge sendebodh till thet möthe samt motsv. anv. i ä. holl.] sända, skicka, tillsända. Wij .. besende honum med hans broder .. wår .. scriffuilse. G. I:s reg. 6: 296 (1529).
2) [jfr mnt. de van Amsterdam hebben en besant, dat he van dar scolde rumen o. motsv. anv. i ä. holl. o. t.] sända l. skicka bud (bref osv.) till (ngn). Wij haffue .. besendh the westgötske herremen och almoghen medt thet beste, begärendis .. att thette opror .. som företagit är måtte aff stellas. G. I:s reg. 6: 68 (1529).
