BESPICKA, v., anträffadt bl. i p. pf. -ad.
(†) späcka; särsk. oeg., i p. pf. i förb. med prep. med: uppfylld med, full af; jfr BESPÄCKA 2. Ordeformerne, som medh æquivocationer äre bespickade. A. Oxenstierna (1633) i Svar på thet danske manif. 1644, s. P 1 b. Medh sådane phantasier och Owäsen ähre alla hoffuen bespickade. Dens. Bref 4: 176 (1645). — om person: uppfylld af (bekymmer o. d.). K. M:tz krafter förswagas i sin ungdoms åhr, bespickat medh margfallige beswär, måste waka ofta när annan man såfwer. RARP 4: 394 (1650; yttradt af A. Oxenstierna).
