BETJÄNLIG beɟä4nlig, äfv. BETJENLIG -ɟe4n-, i Sveal. äfv. 032, adj.
Etymologi
[liksom ä. d. betjenlig efter ä. t. bedienlich; jfr mnt. bedenstlik (o. bedensthaftich), ä. holl. bedienstelijk; se BE- o. TJÄNLIG]
1) [jfr liknande anv. i ä. dan. o. ä. t. samt ä. holl. bedienstelijk] (†) som kan göra tjänst, som är duglig l. lämplig att göra tjänst (vid l. i ngt), tjänstbar; användbar. The (näml. Uppsala domkapitels ledamöter) skola gifve theres Sententz och dom om M(äster) Erich som her till Biscop vthi Åbo varit hafver, ähr vidh någet Preste embethe effter thenne dagh betienligh. SUFH 1: 21 (1600). (Renen) gifwer .. Lappen både miölk och Ost, och där hoos icke allenast är hehl betiänlig, utan och ganska snäller till alla Resors förrättande. J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 51. (Orgeltramparen N. N. har) af migh underteknat begiärt en Attest om han är vidh Orgelverket betiänligh. Växiö domk. akt. 1692, nr 277.
2) [jfr ä. t. etliche grosse herren, so uns in unsern sachen bedienlich gewesen] (föga br.) behjälplig; jfr BETJÄNLIGHET. Hon skall vara mig betjenlig att locka Thottarne (i fällan). Almqvist Ekols. 3: 119 (1847).
