BETJÄNARE beɟä4nare l. BETJENARE -ɟe4n-, l. 0302, m.; best. -en l. -n; pl. =.
(numera knappast br.) tjänare. Handlangare, betjenare, vppassare. Schenberg (1739; under ministrator). Thomander NT Filipp. 1: 1 (1835, 1860); jfr: I nödfall (hafva) sådana ordbildningar blifvit vågade hvilka ännu icke tillhöra språket, såsom: betjenare. Därs. Föret. IV. Från herrskarn Peisandros' (palats), / bragte betjenarn en halsbeprydnad. Johansson Hom. Od. 18: 300 (1845). Melin Gr. lex. (1845; under δράω). — i bild. Ty i din allbetvingande hand du betjenaren fattar, / .. blixten. Ingelgren 308 (c. 1810). H. M. Melin i Nord. univ.-tidskr. I. 2: 31 (1855).
