BIGAMI bi1gami4 l. big1-, r.; best. -en, äfv. -n.
Ordformer
(förr äfv. skrifvet bigamie, t. ex. Conv.-lex. (1821). Anm. I äldre tid användes den lat. formen på -ia, t. ex. Bigamia och thes straff. Schmedeman Just. Reg. (1706))
Etymologi
[jfr d. bigami, t. bigamie, eng. bigamy, fr. bigamie, af bigame (se BIGAM); jfr sengr. διγαμία]
samtidig äktenskaplig förbindelse mellan en man o. två kvinnor l. en kvinna o. två män, i sht om förhållandet att ngn ingår l. ingått nytt äktenskap innan det förra upplösts: tvegifte; sällan om lösare dylik förbindelse; äfv. om liknande förh. inom djurvärlden. Conv.-lex. (1821). Pfeiffer (1837). Nilsson Fauna 3: 85 (1842). Den gifta tullkarlen Vestman, hvars hustru lefde i bigami, utan att mannen visste det. Strindberg Hafsb. 259 (1890).
