BINOMISK binå4misk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[till BINOM; jfr d. binomisk o. t. binomisch]
mat. som består af två termer l. tal förenade med plus- l. minustecken; om algebraiskt uttryck o. d. Palmqvist Alg. 1: 36 (1745). En binomisk quantitet hvars ena del är rationäl och den andra irrationäl. Därs. 3: 64 (1749). Parenteser, som innesluta en binomisk .. addend eller minuend. Möller Alg. 1: 5 (1891).
