SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1910  
BINOT bi3~2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. binode, äfvensom t. nebennote; se BI-, prefix1 2]
mus. (not som betecknar) ton hvilken dissonerar mot harmonien i det ackord hvari den uppträder (jfr slutet), ackordfrämmande l. harmonifrämmande ton; liten not som med mindre notskrift utsättes före l. efter annan not för att beteckna förslag, efterslag o. d.; jfr BEHAGS-, PRYDNADS-NOT samt HUFVUD-NOT o. BITON. V. F. Palmblad (o. J. C. F. Hæffner) i Phosph. 1810, s. 61. De icke-harmoniska noterna kallar man äfven Binoter (Bitoner) då de äro granntoner till de harmoniska. Winge Harm. 1: 44 (1862). (Man plägar i allm.) serskildt anmärka drillens början med binoten. Bauck 1 Musikl. 1: 94 (1864). Bagge Richter Harm. 121 (1870, 1886). För-slag, .. en framför den melodiska hufvudnoten uppträdande binot, som blott tjenar till prydnad. NF 5: 718 (1882). — oeg., i uttr. harmonisk binot, om not som i en följd af genomgående noter går in i ackordet. Genomgående noter, hvilka ligga i accordet, kallas: harmoniska Binoter. Byström Vierling 7 (1821).
Spoiler title