publicerad: 1915
BLINDO blin3dω2, i Skåne äfv. BLINDE blin3de2;
fordom BLINDA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(blinda Var. rer. 16 (1538; nom.), Sylvius De Mornay Rel. vissh. 393 (1671, 1674; oblik form); blindan (best. sg.; i uttr.: i blindan) Stiernhielm Arch. O 2 b (1644), Spegel Guds verk 152 (1685), Kolmodin Qv.-sp. 1: 684 (1732), Nordberg C. XII 2: 243 (1740) m. fl. — blindo Svart G. I 145 (1561: slå .. medh blindo), C. V. A. Strandberg 1: 121 (1854; i uttr. i blindo) osv. — blindone Rinman Jernförädl. 16 (1772; i uttr. i blindone). — blindom (i uttr.: i blindom) Swedberg Dav. § 85 (1713), Bremer Nina 349 (1835). — blinde (i uttr.: i blinde) Sturzen-Becker 3: 172 (1861), Larsson Stud. o. med. 3 (1891, 1904), Lundell (1893; betecknadt ss. anträffadt hos sydsv. förf.), Tamm Änd. hos adv. 10 (1899; betecknadt ss. mindre brukligt än blindo))
Etymologi
[blinda, med oblik form blindo (Svart G. I 145 (1561)), är fsv. blinda, f. (i ssgn starblinda), motsv. nor. dial. blinda, bildadt af BLIND medelst suffixet urnord. -ōn l. -jōn, sv. -a (jfr om dylika bildningar E. Hellquist i Arkiv f. nord. filol. 7: 12 f., 59 f. (1891), Tamm Avledn.-änd. hos sbst. 23 ff. (1897)). — Till blinda är blindan, anträffadt bl. i uttr. i blindan, formellt och kanske snarast äfv. i realiteten den best. formen (jfr sådana uttr. som i hettan, i fyllan och villan o. d.); dock är det äfv. möjligt, att det sv. i blindan utgör en försvenskning af det t. im blinden, hvilket uttr. kanske i alla händelser ytterst ligger till grund icke bl. för i blindan, utan också för de nedan omtalade likbetydande uttr. — De först sent uppvisade uttr. i blindo o. i blindone sammanhänga troligen blott rent formellt med subst. blinda, ehuru blindo sammanfaller med den gamla oblika obest. formen af detta subst. o. blindone med dess gamla dat. sg. best. form. I stället utgör blindo sannol. n. sg. af adj. BLIND med gammal dat.-ändelse -o, tillagd efter mönstret af sådana uttr. som i godo, i ondo, i allo, å nyo osv., och i blindone torde vara bildadt efter i förstone, på sistone (jfr äfv. det i Finl. ännu ngn gg förekommande i allone, med allone), hvilka likaledes från början innehålla ett adj. — På liknande sätt som blindo torde det i Skåne förekommande i blinde (jfr skånska dial. i blinne, d. i blinde) snarast vara bildadt efter sådana uttr. som skånska dial. i arge, i mörke o. d., i hvilka den gamla dat.-änd. i n. sg. -o, försvagad till e, ingår. — För bildningen af i blindom slutligen hafva möjligen sådana uttr. som (allt) i allom, i handom tjänat som mönster]
1) (†; se dock slutet) i eg. bet.: blindhet, mörker. Blinda, förblindelse. Var. rer. 16 (1538; ss. öfv. af det mlat. scotomia, svartnande för ögonen, svindel). — särsk. (numera föga br.) i uttr. i blindo, fordom i blindan: utan att (kunna) se, med slutna l. förbundna ögon, i mörker, dunkelt (jfr 2 b). Tranan (som stuckit hufvudet ned i den med lim bestrukna pappersstruten) .. / .. måst i blindan blifwa död. Lucidor Hel. Qq 3 b (c. 1674). På den siunde och ottonde Månan (af hafvandeskapet) kiennes .. (lifmodermunnen) lijka som man togo i Blindan någon uti Ansichtet på Mund. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 39 (1697). Mina ögon höljdes af en slöja / Som gjorde att jag endast såg i blindo. Wulff Petrarcabok 524 (1907). — jfr STARR-, STEN-, SUR-BLINDA.
a) [jfr uttr. slå (ngn) med blindhet (se BLINDHET 2 a)] (†) i uttr. slå (ngn) med blindo, förblinda, göra blind (jfr d. o. 2 a). Alt så plägar Gudh slå sijns helga ordz fiender medh blindo. Svart G. I 145 (1561).
b) [jfr d. i blinde, nor. dial. i blinda; jfr äfv. t. in blindheit samt holl. in het blinde, t. im blinden, fr. en aveugle l. à l'aveugle] i uttr. i blindo (jfr 1 slutet), i södra Sv. äfv. i blinde, fordom äfv. i blindan l. i blindone, förr ngn gg äfv. i blindom: i ovetenhet l. okunnighet, utan kännedom om de verkliga förhållandena, i oförstånd l. fåvitskhet l. förblindelse, i oklarhet l. dunkel l. mörker, blindt (se d. o. 2), i blindhet (se d. o. 2), blindvis. Famla i blindo. Gå (fordom äfv. löpa) i blindo. Stiernhielm Arch. O 2 b (1644). Jag undrar mykket på at Plinius så löper / I Blindan. Spegel Guds verk 152 (1685). I .. (ödets) nattliga blindbockslek kastas man blind emellan ovän och vän, känner ingendera, står och går i blindom. Bremer Nina 349 (1835). Regeringen måste .. yttra sig, till en del i blindo, öfver den vigtiga frågan om krig eller fred. Malmström Hist. 2: 287 (1863). Mot allt, som förtäres af rost och mal / min åtrå i blindo har skyndat. Levertin Dikt. 72 (1901). Hvem är det gifvet att alltjämt klart se sitt kall? Långa stycken måste vi vandra i blindo. Söderblom När stunderna växla 188 (1909). (†) Uthi en lutter blinda. Sylvius Curtius 677 (1682). — särsk.
α) utan att väga l. kunna väga skäl för l. emot, utan beräkning l. plan, planlöst, slumpvis, på måfå; jfr BLIND 3 c β o. d. Skytten tager, när han blifwer warse ett diur och wil skiutat, i blindom en kolff (dvs. en pil) vr kogren. Swedberg Dav. § 85 (1713). Folket .. (började) taga til flyckten, i sådan Confusion, at de skuto i blindan. Nordberg C. XII 2: 243 (1740). (Personer af Peer Gynts natur) taga språng öfver en afgrund, som en sund, modig natur skulle bäfva tillbaka för. De göra det i blinde. Larsson Stud. o. med. 3 (1891, 1904). Vi människor äro stora barn, som i blindo bejaka och förneka. Lundegård Dr. Marg. 1: 6 (1905). Dessa ord äro icke sagda i blindo. R. Kjellén i VL 1907, nr 238 A, s. 4.
β) (mindre br.) utan besinning, besinningslöst; jfr BLIND 2 c. Sedan förståndet släppt tyglarna, skenade räddhågan fram i blindo. Lundegård Dr. Marg. 2: 107 (1906). Ares rasar i blindo. Lagerlöf Hom. Od. 139 (1908).
γ) (mindre br.) kritiklöst, slafviskt; jfr BLIND 3 a γ, b γ o. c α. (Det svenska folkets trohet emot sin konung är vidt skild) från all servilism eller orientalisk lydnad i blindo. VL 1907, nr 287, s. 2.
3) [jfr t. einem eine blende (eg.: skygglapp) vormachen] (†) i uttr. slå en blinda för (ngns) ögon, blända (med ett bedrägligt sken), förvilla, förblinda. (Människorna) slå .. een blinda för (de enfaldigas) .. ögon, i så måtto, at the predika them en skeenachtigh (dvs. skenbar, falsk), och vthi sielfwa Synden och ogudachtigheten funderad dygdh vthi sinnet. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 393 (1671, 1674).
Spoiler title
Spoiler content