BOKHANDLARE bω3k~han2dlare, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =. Anm. Som titel omedelbart före personnamn användes i talspr. vanl. den förkortade formen bokhandlar.
Etymologi
[jfr d. boghandler, holl. boekhandelaar, t. buchhändler]
person som har till yrke att idka handel med böcker; jfr BOK-FÖRARE 1. Bokhandlar(e), i skriftspr. äfv. bokhandlaren A. Akademisk, antikvarisk bokhandlare. (Karl V) Förbödh .., at ingen Bookhandlare .. (Luthers skrifter) tryckia låta eller Faale hafwa skulle. Schroderus Osiander 3: 53(1635). Alle Bookhandlare (skola) wara skyldige, widh deras ankompst, .. vpwijsa sine ricktige Register på de Böcker och Tractater, som de föra medh sigh. Stiernman Com. 3: 589(1667). Bokhandlaren .. skickar på en allt möjligt. Schück Fr. vår bokh. barnd. 3 (1900). Aldrig höra vi i svenska medeltidshandlingar någon svensk bokhandlare omtalas. Därs. 7. Boktryckarne .. funno .. nödigt att anlita mellanhänder för sina upplagors försäljande. Så uppstodo de vandrande bokhandlarne. 2 Uppf. b. 10: 177(1906). — jfr FÖRLAGS-, HOF-,SORTIMENTS-,UNIVERSITETS-BOKHANDLAREm. fl.
Ssgr (jfr ssgrna under BOKHANDEL): BOKHANDLAR- l. (förr vanl.) BOKHANDLARE-BITRÄDE~020, äfv. ~200. —
-FÖRENING. Svenska bokhandlarföreningen. —
-PROVISION. C. Livijn(1813) hos Ahnfelt Rääf 279. —
