BONHOMI bon1omi4 l. -åmi4, r.; best. -en, äfv. -n.
Ordformer
(oftast skrifvet bonhom(m)ie)
Etymologi
[jfr t. bonhomie; af fr. bonhomie, till bonhomme, ”hedersman”, af bon, god (se BONG), o. homme, man, människa (jfr BRUDGUM,HUMAN)]
godmodighet, jovialitet. Man finner i .. (Lehnbergs) ansigte förenadt, hvad man oftast finner åtskildt, bonhommie och finhet. Geijer I. 1: XIX (1804). (Ernest Renan föreläste) med en kåserande bonhomie, hvilkens vårdslöshet stack af mot den ofelbara fulländningen i hans skrifter. Levertin Diktare o. dröm. 169(1892, 1898). Hans tysta bonhommie spred trefnad i laget. Melsted Jurist. 191(1910).
