BRILJERA brilje4ra, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(förr ofta skrifvet brillera)
Etymologi
[jfr t. brillieren, af fr. briller, af it. brillare, af vulgärlat. berillare, afledn. af lat. beryllus (se BERYLL)]
1) lysa, glänsa. Briljerande pärlor, motsatt: matta pärlor. Linné Bref I. 2: 73(1746). De många smycken, hvilka briljera i serbernas sånger. Söderhjelm Runebg 1: 334(1904).
2) (söka) lysa l. glänsa, ståta, excellera, utmärka sig; skrytsamt visa fram sin förmåga. Dalin Arg. 1: 282(1733, 1754). Upsnappa hvarjehanda lustiga .. anecdoter hvarmed han kunde .. brilliera i samqväm. SP 1779, s. 349. Jag förstår du vill briljera i examen. Tegnér (WB) 1: 351(1806). GHT 1895, nr 237, s. 3.
