BRYLLER l. BRILLER, pl. o. sg. n.
Etymologi
[eg. pl. af BRILLA, glasögon; utveckladt ur de under BRILLA, sbst. b, anförda uttr. Formen bryll- synes påverkad af BRY]
(†)
1) svek, knep. The Danske gåå icke än nw mett annet vm, vtan mett skalkhetter och briller. GR 13: 68 (1540). (Vi kunna) Satans Bryller stiälpa. Warnmark Sinnew. 23 (1687).
2) förvirring, bryderi; allmännare: oordning, oreda; äfv. konkretare, om ngt som är oredigt l. ägnadt att åstadkomma förvirring l. oordning; stundom: oro, oväsen, bråk. Thet gick vthi taal och rychte, Konung Philippus wore dödh, thet them vthi theras Rådh och anslagh briller giorde. Schroderus Liv. 758 (1626). (De) öfwerlade, hwad för ett Bryller och Owäsende Rijket hade öfwergådt. Sylvius EOlai 385 (1678). (Bokstafven) H: är här icke någen prydnad, utan häller ett monstrum ock bryller, som bortskämmer månge 100 våre ord. Tiällmann Gr. 112 (1696). Så hade alt detta bryller sig aldrig tildragit. Österling Ter. 2: 27 (1700). Celsius Ingeborg 21 (1737).
