CESAR se4sar, äfv. 32, äfv. CÄSAR sä4-, äfv. 32, m.; best. -en sesa4ren, stundom sä-, ngn gg -n se4sarn l. sä4- (Rydberg Engelhardt); pl. -er sesa4rer, stundom sä- ((ces)á(rer) Weste).
Etymologi
[jfr t. cäsar, eng. cæsar, fr. césar, af lat. Cæsar, ett egennamn, som urspr. tillhörde en gren af den juliska släkten i det antika Rom o. som efter Cajus Julius Cæsar († 44 f. Kr.) o. den af honom adopterade Augustus († 14 e. Kr.) upptogs af de romerska kejsarna; jfr KEJSARE o. TSAR. Namnet Cæsar l. Cæso gafs (enl. det vanl. antagandet) i Rom urspr. ss. tillnamn åt barn vid hvilkas födelse kejsarsnitt förekommit (jfr CESARISK slutet) o. torde stå i etymologiskt samband med lat. cædere (jfr CESUR)]
benämning på romersk kejsare; i sht i fråga om ngn af Cajus Julius Cæsars (elfva) närmaste efterträdare; efter kejsarmaktens delning (mellan fyra kejsare gm Diokletianus 293 e. Kr.) särsk.: medkejsare, underkejsare (motsatt AUGUSTUS); (i vitter stil) oftast allmännare: kejsare; imperator. Cesarernas Thron. Adlerbeth Åm. i VetA 1796, s. 9 (om tysk-romerska kejsarvärdigheten). Stagnelius 1: 498 (1821). Galerius gjorde nu (efter Constantius Chlorus' död) Severus till andre Augustus och Maximinus till förste Cæsar, så att Constantin blef andre Cæsarn. Rydberg Engelhardt Kyrkhist. 1: 187 (1834). (Fogelberg) förstod att under det nuvarande Rom uppsöka Cesarernas, under detta republikens. Beskow i SAH 28: 211 (1855). Rydberg Rom. d. 14, 19, 264 (1882). Från Cap Misenum, bäddad mjukt i lager, / cæsarens villa vinkar. Fredin Dikt. 116 (1888). Cæsarers och kalifers prakt. Heidenstam Tankar 153 (1899). jfr: Hvem är det som här (dvs. i en bekant hymn till påfven Gregorius VII) tilltalas — en biskop eller en Cesar? En Cesar, menar jag, eller fastmera en presterlig Cesar. Åkerberg Harnack Krist. väs. 149 (1900).
Ssg: CESAR-, äfv. CÄSAR-MORD30~ l. 03~2. kejsarmord, regentmord. Steffen Engl. s. världsm. 252 (1898).
