DANAER dana4er, stundom da3naer2, m.; best. -n; pl. =.
i fråga om forngrekiska förh.: poetisk benämning dels speciellt på invånare i det forna Argos o. landskapet Argolis, dels o. vanl. på grek i allm.; nästan bl. i pl. Tranér Hom. Il. 2: 39 (1811). (Alexanderson o.) Knös Gr. fornk. 28 (1881). Laokooner i toga mumlade förbannelser öfver danaernas onda skänker (i anledning af den af Nero till Rom införda helleniska kulturen). Rydberg Rom. d. 115 (1882); jfr följ. språkprof. Jag (är) rädd för danaerna, äfven då de gifva oss gåfvor. Lyth Eneidens två första sånger 37 (1891) [lat. timeo danaos et dona ferentes]; jfr ssgrna nedan.
Ssgr: DANAER-GÅFVA030~, stundom 300~20. [uttrycket härleder sig från Virgilius Æn. 2: 49 (jfr ex. från Lyth ofvan)] bildl.: olycksbringande gåfva. (Man anser, att Tyskland har velat) hos fransmännen uppväcka harm öfver den danaergåfva de fått af England. SD(L) 1905, nr 93, s. 3. —
SAOB
