DEKOMPONERA dek1ompωne4ra l. de1-, l. -på- l. -po-, äfv. 01040, i Sveal. äfv. -e3ra2 (decompone´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr DEKOMPOSITION II.
Etymologi
[jfr t. dekomponieren o. eng. decompound samt eng. decompose, fr. décomposer i motsv. anv. Inom den äldre kemien har ifrågavarande ordgrupp användts i den nästan motsatta bet. ’ytterligare sammansätta (ett sammansatt ämne)'; jfr t. ex. nylat. decomponens (Becher), ämne som åstadkommer en dubbel sammansättning (ett decompositum, se DEKOMPOSITUM I b), o. decompositio (Becher) i bet. ’dubbelt sammansatt ämne'. Den moderna bet. synes (hos hela ordgruppen) öfverhufvud vara känd först från midten af 1700-talet (jfr Murray). — Jfr för öfr. KOMPONERA]
(nästan bl. i fackspr., se nedan) taga l. lägga l. skilja isär (ngt sammansatt); motsatt KOMPONERA.G. Dalin(1871). — särsk. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] kem. o. fys. upplösa (ngt sammansatt) i (dess) beståndsdelar, sönderdela, uppdela; jfr ODEKOMPONERAD.
a) kem. Brunstenen decomponerar denna syran (dvs. salpetersyra). C. W. Scheele i VetAH 35: 104(1774). Det tyckes mig som vore den korta sommarvärman (i Lappland) otillräcklig för gödselns decomponerande eller upplösande i sina beståndsdelar. G. Wahlenberg i VetANH 32: 45(1811). Denna giftblandning .. dekomponerar och stannar blodet. Trolle Duvall 2: 176(1875). Kemiskt dekomponera pechblendet. PT 1903, nr 291 A, s. 3.— särsk. i ngt allmännare anv., i bild: upplösa, destruera. Enda motgiftet var en sann filosofi, som i innersta kärnan angrep och dekomponerade den parasitväxt som hittills utgifvits derföre. Polyfem III. 32: 1(1811).
b) (föga br.) fys. om ljusets sönderdelande. Det phenomen, som inträffar då ljuset decomponeras, d. v. s. då en del af dess strålar absorberas. Daguerre Daguerreotypen 41(1839; sannol. med intr. bet.).
