DEKOMPOSITUM dek1ompω4situm l. de1-, äfv. -på4-, stundom 10302, n.; i best. anv. utan slutartikel; pl. -ita. Anm. I bet. I a nyttjas i stället för ssgr med detta ord ss. förled ssgr med DEKOMPOSITION (se d. o. I).
Etymologi
[jfr t. dekompositum, eng. decomposite; se för öfr. under I o. II]
I. om ngt sammansatt som ytterligare ingått sammansättning.
a) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.; af senlat. (Priscianus) decompositum (hvartill senare ett decomponere nybildats; jfr äfv. motsv. anv. hos t. dekomponieren), efter gr. παρασύνϑετον. Urspr. användes termen i bet. ’afledning af en sammansättning' (gr. παρασύνϑετον, eg. = παρὰ συνϑέτου, från l. af en sammansättning; jfr SYNTES), men nyttjades tidigt äfv. om här ifrågavarande bildningar (sannol. emedan Priscianus omnämner dessa omedelbart efter decomposita). I sv. synes ordet först hafva upptagits från Grimm (se ex. fr. Rydqvist nedan)] språkv. kompositum l. sammansättning hvars ena (l. båda) led(er) själf(va) är(o) (enkelt l. dubbelt) sammansatt(a); dubbelt (l. mångdubbelt) sammansatt ord. G. Dalin (1871). Bruket av s hos dekomposita. Tamm Sammans. ord 13 (1900). jfr: I det följande göres ingen skilnad mellan composita och de af Grimm s. k. ”decomposita”, hvarmed förstås sammansättningar af mer än 2 ord. Rydqvist SSL 5: 42 (1874) [jfr Grimm Gram. 2: 405 (1826)]. jfr äfv.: (De sekundära, tertiära osv. ssgrna) Ofta, men olämpligt, kallade ”dekomposita”. Noreen Vårt spr. 7: 32 (1906).
b) [jfr motsv. anv. i t. o. (ä.) eng.; jfr äfv. anv. af nylat. decompositum inom den ä. kemien om dubbelt sammansatt ämne, en bet. som möjl. är direkt öfverförd från den under a behandlade (jfr Becher Phys. subterr. 527 (1669) samt särsk. ex. från Boyle hos Murray under decompound, adj. o. sbst. A)] (knappast br.) med. flerfaldigt sammansatt läkemedel. G. Dalin (1871).
