DESORIENTERA des1oriente4ra l. de1-, l. -än-, äfv. -ωr-, äfv. 010040, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. desorientieren, af fr. désorienter, af dés- med upphäfvande bet. (lat. dis-, itu, åtskils) o. orienter (se ORIENTERA)]
komma (ngn) att förlora orienteringen l. känslan för väderstreckens läge; förvilla, bringa på villospår; ofta i bildl. l. öfverförd anv.: förbrylla, göra rådlös; stundom: bringa ur fattningen; i sht i pass. med intr. bet.: förlora orienteringen l. fattningen, råka på villospår; i p. pf. ofta med adjektivisk bet.: förvillad, bortkommen, bragt ur fattningen, förbryllad, rådlös. Hvilken menniska som helst .. kan lätt få ett utseende af dumhet och tröghet, när hon desorienteras och ryckes ur sina naturliga eller vanda förhållanden. Sv. lit.-tidn. 1814, sp. 106. De stora misstag, som den desorienterade Kyrko-makten hade .. begått, när den genom högst olämpliga medel sökt bringa dem (dvs. reformatorerna) till tystnad. Atterbom Philos. hist. 400 (1835). Desorientera .., förvilla (om väderstrecket), vilseföra; förvirra; leda någon in på ämnen, som han icke förstår. Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878). Frågan är nu, om man .. skall sluta, att (bref-) dufvan desorienteras, då dess synkraft ej kan vägleda den. GHT 1896, nr 158 B, s. 2.
